Krönika

Herman Lindqvist: Borat är farlig

Judar förvandlas till kackerlackor som hålls på avstånd genom att man bombarderar dem med dollarsedlar. Judar hetsas av en folkmassa, en »judehöna« värper ett ägg som ungdomarna uppmanas krossa innan »judekycklingen« kläcks.  En man frågar vapenhandlaren vilket vapen som är bäst för att skjuta judar. En bilhandlare ger goda råd om vilken bil och vilken hastighet som är effektivast för att köra ihjäl zigenare. En svart politiker i Washington kallas för »chokladnylle helt utan smink«. Homosexuella hånas, kvinnor förolämpas och en hel nation med sjutton miljoner invånare förödmjukas.

Om jag skulle låta spela upp de här scenerna och dialogerna på en teaterscen eller framföra dem i en artikel i en svensk tidning, skulle jag åtalas för hets mot inte bara en utan en hel rad folkgrupper. Jag skulle ställas i skamvrån och kanske aldrig mer få visa mig i det offentliga rummet.Många minns säkert den upphetsade debatten för några år sedan kring Lars Noréns teaterexperiment i ett fängelse, där några interner uttalade åsikter som ansågs nazistvänliga och invandrarfientliga. Då slogs det fast att det var förbjudet att offentligt uttala sådana åsikter i Sverige.

Nu sägs detta och mycket värre saker i filmen »Borat«, som beskrivs som »världens roligaste film någonsin« och som hyllas av alla seriösa filmkritiker med maximalt antal getingar, plus och andra utmärkelser. Filmen är barntillåten från sju år uppåt. Sjuåringarna kan bland annat få se två svartludna män, den ena groteskt fläskig, som slickar varandra i ändan. Det finns dessutom mycket annan analhumor som framkallar hysteriska skratt hos publiken. En av kritikerna skriver att »Jag skrattade kort sagt så att jag grät. Jag började verkligen grina.«

Då jag såg filmen i Stockholm hördes applåder och råa skratt då de grövsta antisemitiska scenerna visades. Sällan har svenska biografer varit så fullpackade och sällan har publiken, mest unga människor, skrattat så mycket. Det är befrielsens vrålskratt, det förtjusta, chockade flabbet åt det som varit förbjudet att håna.

Med undantag för några få scener tycker jag att filmen var både pinsam och äcklig.

Det har stiftats lagar under en följd av år som byggt upp ett bra skyddsnät runt minoriteter och utsatta grupper. Ingen tillåts offentligt förolämpa eller kränka religioner, invandrare, judar eller homosexuella.

Jag fick en obehaglig känsla av att all den respekt och hänsyn som mödosamt byggts upp, flabbades bort på några minuter. Den unga publiken stapplade ut matta av skratt och med nusvenska lovord som »Shit!« och »Yes!« på läpparna, säkert övertygade om att nu är det fritt fram att säga vad man vill om främmande kulturer, judar, zigenare, homosexuella, kvinnor och feminister.

Min uppfattning är att den här filmen, under täckmanteln av satir och humor, sanktionerar och uppmuntrar tidigare begravda tabun, att den ger »carte blanche« att fortsätta förolämpa dessa minoriteter.

Det vore mig fjärran att bestämma vad andra människor ska få skratta åt eller vilka filmer som får visas, men vad som förbryllar mig är att allt detta sägs och visas utan andra kommentarer i media än gapskratt.

Det är en kuslig känsla.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera