Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Herman Lindqvist: Bättre förr?

Så här inför det nya året blir man gärna högtidlig och vill tänka historiskt, summera vad som varit och försöka spå vad som komma skall.

Dock har jag efter många års möda kommit fram till att vi bara kan lära en enda sak av historien: nämligen att allting förändras. Ingenting är beständigt, ingenting utom själva förändringen.

Man behöver inte ens se sig i spegeln då och då för att få denna sanning bekräftad. Som inte så ung mansperson längre kan jag själv se hur det som en gång varit en kraftig hårkalufs av någon anledning numera helst tränger ut genom näsa och öron och på andra märkliga ställen.

Det fanns en tid då ynglingar hade smörja i håret, för att hålla det nere. Nu har de smörjan för att håret ska stå upp.

Det fanns en tid då man hade korgbollsskor och inte sneakers, då en keps var en platt mössa med en kort skärm och inte en baseballmössa. Jeans hette farmarbyxor i min barndom och ingen vuxen hade drömt om att ha dem på sig på teatern. Att en svensk man skulle gå på operan iförd stickad tröja var en grotesk tanke, för då var svenska män modeledande i Norden. Man skulle klä sig som en välkammad Jolo eller Sven-Bertil Taube, lite stuk à la Helgonet, så långt man kan komma från de orakade pluffsgubbar i politik och samhälle som man nu kan se varje dag intervjuade i tv. Då hade finansvalpar alltid snygga kostymer och slipsar, nu är de lika slipslösa som en regeringsdelegation från Iran. Men å andra sidan ser alla svenska barnfamiljers tamburer ut som förrummen till moskéer, golven är täckta med skor.

För inte så länge sedan var ikoner något som bara fanns i ortodoxa kyrkor. På den tiden var Rapport Rapport och Aktuellt Aktuellt och aldrig någonsin möttes de två. Det var samtidigt som Dagens Eko var ett Eko av dagens händelser och inte ett monotont halvtimmeseko av sig själv. Kvällstidningarna utkom, just det, på kvällen och hade ännu inte blivit kväljstidning till morgonkaffet. Dåförtiden intervjuades en tysk på tyska och en fransman på franska i tv och inte en enda svensk statsminister hade pratat engelska offentligt i Finland.

På den tiden var det så att om någon »gick in på sin hemsida«, fick han mycket »ve ve ve« och efter tillnyktring tvingades han förmodligen inkalla hantverkare för att laga hus och väggar. Den enda som släppte en skiva var skivhandlaren som fumlat med sina varor, och om någon släppte en bok var det förmodligen två kunder som slogs om samma bok på rean. Alla andra som släppte något fick gå ut och skämmas.

Surf var ett tvättmedel, blogg lät som något man hade i näsan och såpa var en tvål som man skurade golven med.

Nästan ingen var allergisk på den tiden, utom möjligtvis kusin Görel som hade något som kallades hösnuvan, vilket alltid ledde till stor munterhet i familjen.

Genustänkade var något som bara angick den tyska och franska grammatiken.

Den som satt och talade högt för sig själv på bussen eller på gatan i väntan på rött ljus, hade varsamt blivit ledd till närmaste sjukhus. På den tiden gick det utmärkt att sköta såväl privatliv som affärer utan att vandra i en evig direktsändning.

Sannolikheten för att en äkta Söderkis på Folkungagatan frivilligt skulle äta rå fisk med pinnar till lunchen en vanlig torsdag mitt i veckan var lika med noll, lika osannolikt som att en barnfamilj skulle fira jul i Thailand.

Jag säger inte att det var bättre förr. Bara annorlunda.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera