Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Varför behövs folkpartiet?

Leijonborg måste välja om folkpartiet ska vara konservativa eller liberala. Kan han inte det borde han avgå.

I valet 2006 använde sig folkpartiet av en kampanj som man aldrig riktigt visste om den var ironiskt eller allvarligt menad. »Framtidens nyheter« stod det över en slags Pravda-liknande löpsedlar där Sverige omvandlats till ett Utopia av lydiga skolpojkar och Nobelpristagare under fp:s överinseende. Löpsedlarna blev snabbt föremål för lustifika manipulationer på internet (inte minst av folkpartisterna själva). »Framtidens nyheter: Nu kan ingen läsa dina hemliga mejl« kunde det heta. En som dock aldrig dök upp var »Framtidens nyheter: Folkpartiet läggs ned – behövs inte längre«.

Folkpartiet har överlevt. Man trillade inte ur riksdagen efter skandalen med dataspionage mot socialdemokraterna. Lars Leijonborg fick inte sparken, han blev utbildningsminister.

Men det är inte över än. Denna vecka skulle folkpartiet göra upp med skandalen, katastrofvalet, och blicka framåt med hjälp av en 58 sidor lång självutplånande och självkritisk eftervalsanalys. Men återigen överskuggades det av att fyra folkpartister nu åtalas för spioneriet mot socialdemokraternas intranät, inklusive självaste förre partisekreteraren Johan Jakobsson.
Det kanske kan tyckas att skandalen drabbar fp orättvist. Till syvende og sidst var det ju bara, som Leijonborg uttryckte det, några ungdomars riktigt dåliga omdöme. Inga viktiga dokument laddades ned och socialdemokraterna har i efterhand gudskelov inte skyllt valförlusten på spionaget.

Men skandalen var ett symptom på något djupare. Under Leijonborg och Jakobsson bröt folkpartiet upp från det som de föraktfullt kallade »snällismen«, det tröstlösa försvaret av politiskt korrekta och harmlösa åsikter. I stället skulle det ställas krav och sägas obehagliga sanningar, med en konservativ underton. Kulmen blev förslaget om språktest för att bli svensk och succévalet 2002.

Men bakom doldes djupa sprickor. Traditionella »snällistiska« socialliberaler var inte med på båten och ingen visste var gränsen gick för hur konservativt det nya folkpartiet fick vara. Partiledningen fortsatte styra med nya utspel. Enligt de interna kritikerna tycktes ändamålen ibland helga medlen. Uppenbarligen trodde »dataspionen« Per Jodenius att ledningen skulle imponeras av vad han gjorde. Ingen av dem som han pratade med ställde heller till med räfst och rättarting.

Att folkpartiet nu sitter i regeringen gör inte problemen mindre. Det är en gammal sanning att vid makten fryser politiken fast i sin kurs.

I praktiken har Leijonborg tre alternativ:

Det enklaste alternativet hade kanske varit att fortsätta på den inslagna konservativa vägen. Mer krav på lag och ordning och att invandrare anpassar sig. Både Venstre i Danmark och VVD i Nederländerna har under senare tid gått den vägen, med åtminstone till en början stora opinionsframgångar. Risken är att socialliberalerna då hoppar av i protest.

Ett andra alternativ är att försöka bli den borgerliga regeringens marknadsekonomiska och frihetliga samvete. Det var där moderaterna stod på 1970-talet och Venstre under partiledaren Uffe Elleman-Jensen. Men centerpartiet har på många sätt redan täckt upp den positionen och det kräver också att folkpartiet överger sitt hårda försvar av socialförsäkringssystemen.

Det tredje alternativet är att folkpartiet går tillbaka till mittenrollen som det socialliberala snällistiska samvetet. Men det var den som gällde när Leijonborg 1998 snuddade vid fyraprocentsstrecket. Samtidigt och något paradoxalt plockade enligt folkpartiets egna siffror centerpartiet minst 1,5 procentenheter röster från folkpartiet med just en »snällistisk« agenda. Frågan är om de kan vinnas tillbaka om partiet gör 180 grader.

Leijonborg tycks ha fastnat någonstans mittemellan dessa alternativ. Hans nya partisekreterare är ingen annan än socialliberalernas förkämpe Erik Ullenhag, som ofta stod upp mot Jakobsson. Eftervalsanalysen antyder också att liberalismen måste förstärkas. Men å andra sidan går de flesta utspelen från folkpartiets nya ministrar i konservativ riktning.

Leijonborg måste bestämma sig. Hittills har han ansträngt sig för att vara den nya regeringens mest osynlige minister i väntan på partiets dom. Om han i praktiken inte kan leda partiet, eftersom han är alldeles för involverad i misslyckandena och spion­skandalen, måste han lämna över. Då kanske folkpartiet kan hitta hem, förhoppningsvis till de liberala rötterna.

***
För övrigt tycks UD:s problem inte över, trots att man lärt sig evakuera svenskar i nöd. Återigen stod en UD-representant och svarade goddag yxskaft i tv, denna gång när irakiska politiker inte fick åka på demokratikonferens i Sverige trots inbjudan från ett regeringsparti. Carl Bildt må besitta utrikeskompetensen i övermått, men han måste våga reformera UD också.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera