Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

De små stegens kapitulation

Reinfeldts första hundra dagar har varit ett misslyckande. Han har gjort det han lovat, men inte det han borde.

Det finns en stark talmystik kring en ny regims hundra första dagar. Det är då man ska försöka baxa igenom allt det obehagliga och svåra. Då finns maximalt med tid att låta väljarna smälta det oaptitliga och då har man valsegern i ryggen.

Nu har Reinfeldts hundra dagar gått. Den gängse bilden är att det varit en misslyckad start: å ena sidan har a-kassereformerna drivits igenom med så rasande fart att facket blåst till strid, å andra sidan har skandalerna hopat sig. Därför är den nya regeringen oväntat och unikt impopulär, med en omedelbar omsvängning till oppositionens fördel.

Men när vi blickar tillbaka om fyra år så kan analysen se annorlunda ut. Vid det laget är det nog inte alltför många svenskar som fortfarande kommer ihåg namnet på de båda ministrarna som fick gå – eller ens varför a-kassereformen skapade ett sådant rabalder. Redan nu håller de pliktskyldiga fackliga protesterna på att ebba ut.

En gissning är att färre då kommer klaga på vad regeringen gjorde, fler på vad den inte vågade göra.
Ett exempel på avsaknad av strategi är sjukskrivningarna, som fortfarande ligger som en mörk skugga över arbetsmarknaden. Nedgången i sjukskrivningarna har bromsat in på en alldeles för hög nivå. Ett annat exempel är klimatfrågan där regeringen ännu bara kommit med vaga förslag om hurSverige kan visa vägen.

Mest flagrant är dock kapitulationen inför LO.

Att arbetsrätten inte fick röras bestämde Reinfeldt redan före valet. Detta trots att Sverige har samma kombination av hårda regler för fast anställning, låg rörlighet mellan jobb och många utanför arbetsmarknaden som en rad andra europeiska länder.

Men efter valet har regeringen gått ännu längre för att beveka LO.

Under sina första hundra dagar har den ställts inför två test.

Det ena är fackets blockad av salladsbaren Wild’n Fresh i Göteborg, ett litet tjänsteföretag av den typ som nu förväntas anställa när inhemsk konsumtion växer. Hotell- och restaurangfacket vill mot deras uttryckliga vilja tvinga företagets fåtal deltidsanställda, som inte är med i facket, att teckna ett kollektivavtal som varken ger bättre lön eller arbetsvillkor, men inbringar 0,3 procent av lönesumman till facket. När blockadvakterna inte lyckades skrämma bort lunchgästerna kopplades Transportarbetareförbundet in, som stoppade sophämtningen från lokalen.

Reinfeldt har inte sagt någonting.

Det andra fallet kom nu i veckan upp i EG-domstolen, blockaden av det lettiska byggbolaget Laval som skulle bygga en skola i Vaxholm. De lettiska arbetarna hade tecknat kollektivavtal, i Lettland (som har Baltikums starkaste fack), på en nivå över det svenska kollektivavtalets lägsta löner. Det räckte inte, letterna skulle ha genomsnittslönen i Stockholm. Till DN säger elektrikerfackets representant att balterna får konkurrera med kvalitet i stället för låga löner. Med den principen skulle H&M-kläder kosta som Prada, och Ikea-soffan hundratusen kronor. Byggbranschen har redan stor brist på både konkurrens och personal. Det byggs för lite, för dyrt.

Men Reinfeldt som en gång försvarade letterna har nu gjort helt om. Nu rör det sig om ett försvar för »den svenska modellen«, eller »friheten att teckna avtal«.

Att det finns ett brett stöd i Sverige för kollektivavtal råder det inget tvivel om. Men hur skulle en salladsbar eller ett lettiskt byggbolag som vistas i Sverige mindre än ett år kunna göra slut på kollektivavtalen? Särskilt ironiskt är det som det i båda fallen gäller branscher, restaurang och bygg, som är fulla av verkliga oegentligheter och svartarbete.

Det handlar om makt. Det har betydelse eftersom LO just nu slits internt mellan de som vill höja de lägsta lönerna, trots att det gör det svårare för dem som står utan jobb att bli anställda, och de som vill vara mer lyhörda.

Reinfeldt kanske vill bygga förtroende genom att sitta stilla i båten. Men det är inte alltid så politiken fungerar.

I veckan kom en undersökning som ger lite bakgrund till regeringens svaga opinionsstöd. Det är Skops mätning över hushållens förtroende för den egna och Sveriges ekonomi. Trots den makalösa konjunkturen har förtroendet inte stigit särskilt mycket efter valet. Bakom siffrorna döljer sig två olika världsbilder. Före valet trodde alla hushåll på bättre ekonomi, men efter valet delar de sig i två läger. Alliansväljarna är fortsatt uppåt men vänsterväljarna är oroliga för både den egna och landets ekonomi.

Hur försiktig Reinfeldt än varit är ändå halva Sverige skeptiskt. Enda sättet att övertyga dem är att nå resultat, och då måste man våga handla.

***

FÖR ÖVRIGT är det märkliga med Carl Bildt inte att han löser in sina optioner. Det märkliga är hur lite Bildt vet om finansmarknaderna givet alla styrelser han suttit i. Visst kunde han sälja
optionerna på en gång (som finansmannen Tomas Fischer påpekade) genom ett enkelt tekniskt förfarande.

Dels tycks han inte veta att optioner är undantag och inte regel som styrelsearvode. Det är uppenbarligen inte för hans finansiella kunskaper som investmentbolaget Vostok Nafta belönat Bildt med ett optionspaket värt 4,8 miljoner.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera