Lena Andersson: Män är tysta i luren

Är det värre för män än för kvinnor att bli blinda? Jag undrar det eftersom män inte kan prata i telefon. Jag menar umgås i telefon. Jag har vänner, väninnor kanske jag skulle säga, som jag pratar bättre med i telefon än när jag träffar dem.

Vi är mer koncentrerade, mer levande för varandra, än när vi möts. Nästan hela vår nära vänskap utspelar sig utan att vi ser varandra, vi hör bara varandras röster.

Ringa varandra kan man göra oftare än man kan ses, på så sätt etableras och förtätas vänskap snabbt. En av dessa väninnor blir rastlös och uttråkad av att ses, men aldrig i telefon.

En väninna som bor tjugo mil bort talar jag aldrig med i mindre än en timme, för en tid sen talade vi i tre timmar. Vi hade något mycket viktigt att avhandla, en brutal avvisning från en man vi båda känner. Ja, det behövdes tre timmar av analys och tröst. Utan henne tjugo mil bort och väldigt nära hade jag svårligen uthärdat den kvällen.
Här är sakens kärna (den är av generaliserande natur, jag erkänner): Män har föreställningar om telefonpratande. Det är tjejer och kärringar som pratar i telefon. Som sladdrar i telefon om det lilla livets små futtigheter. Eftersom män inte önskar vara kärringar vill de inte se sig själva som telefonpratare och därför förmår de ej. Det är synd, vi går alla därmed miste om mycket.

Männen i mitt liv kan inte tala i telefon och vill inte kunna det. Med stora åthävor förkunnar de att de minsann inte alls roas av detta umgängessätt som komplement till mötena. »Hatar du att prata i telefon«, frågade jag häromveckan X som lyckades låta både likgiltig och irriterad på en gång och skulle avbryta samtalet efter ett par minuter för att gå in i en affär och handla mat. (Han har inte förstått att man kan handla och samtidigt prata i mobilen, det är därför den finns.)

X pratar i timmar med mig på krogen, men tre minuter i telefon är en pärs för honom.

Hur är det möjligt? Jag är ju samma person som när vi ses. »Ja, det gör jag«, svarade han. »Jag kan inte prata i telefon i en timme som du kan. Telefon är till för att stämma träff och berätta att moster Agda är död.« Jag missade inte den lilla hullingen, kärringaspekten: jag kan inte prata i telefon i en timme som du kan. Det vill säga, som du kan därför att du är tjej och det är inte jag.

Detta rör sig om en man som gärna träffar mig. Eventuellt längtar han till och med efter dessa träffar. Hur kan han då ha en så svag inre bild av mig att han inte får ut något av enbart min röst? Enligt min logik borde han bli glad av den. Att tala i telefon är att träffas utan ögon. Om han blev blind, skulle han då inte få ut något av våra träffar heller? Måste han se ett ansikte och en kropp för att en människa ska vara verklig?

Och vännen B skriver på en bok. Visst, jag förstår att han inte har tid. Tid är dock inte vad det handlar om utan om att telefon inte är ett legitimt umgängesmedel.

Han har tid att träffas nämligen. Men telefonprat är en kraftansträngning för honom om samtalet överskrider en kvart. Ringer jag när han skriver, vilket han gör jämt, så bokar han tid en annan dag då han kan ringa upp.

Jag skriver också böcker och texter av olika slag. Jag går in och ut ur dem. Ett telefonsamtal rubbar ytterst sällan min djupa koncentration, förutsatt att den som ringer är någon jag har utbyte av.

Men B kanske känner att hans arbete på detta sätt blir viktigare? Precis som en tungviktsboxares fajt görs viktigare av att han avhåller sig från fruntimmer, som försvagar hans manliga dådkraft, veckorna innan han ska upp i ringen.

Text: Lena Andersson