Intervju

Maria Blom, regissör och masjävel

Filmregissören Maria Blom har, som man brukar säga, blivit vuxen. Hon har fyllt 35, skaffat hus, förlovat sig. Hon väntar barn. Med vuxenheten har kommit ett allvar, som i nya filmen »Nina Frisk« antar formen av en olycklig flygvärdinna och hennes jobbiga familj. Det dricks lite för mycket. Mamman har träffat en jävlig kille. Nina Frisk försöker bokstavligen flyga bort från problemen tills, så klart, kärleken dyker upp. Han heter Marcus och bär på en stor sorg.

– Alla i filmen vill vara normala och glada, men det är de inte.

Maria Blom har börjat se saker och ting i ett nytt ljus. Kanske, resonerar hon, händer något med oss när vi når den ålder som våra föräldrar hade när vi själva växte upp. Nu förstår hon hur folk i hennes omgivning verkligen har haft det, kan se vad som tidigare varit fördolt. Om tidigare pjäser och filmer tagit livet med en klackspark, så är det nu en mörkare historia som berättas.

– Jag var argare när jag skrev den här filmen. Förut har jag varit mer kärleksfull och kunnat försonas med de personer jag skrivit om. Det har jag inte kunnat den här gången.

Ändå försökte hon. Under klippningen framkom först skepnaden av en mycket ljusare film än vad som senare blev resultatet. Men Maria Blom upptäckte att det inte var en trevlig berättelse som skulle berättas.

– Jag satt där vid klippbordet och tänkte att »nej fan, den här människan är ju hemsk. Hon är jobbig och elak. Hon är faktiskt det.« Så vi tog bort en del försoningsmoment. Det kändes inte som att de hörde dit.

Men om hon var arg när hon skrev filmen så är hon glad nu. Det är en vacker dag, det är gnistrande sol över Gamla stan och Maria Blom får äta mexikansk snabbmat. Vi sitter på Taco Bar, lite av ett favoritställe.

– Men det är aldrig någon som vill gå hit med mig. Så jag tog chansen nu när jag fick välja.

Trots tunga teman bör den biobesökare som förväntar sig ett norénskt drama av »Nina Frisk« inte göra sig besvär. Maria Blom har med sin lekfullhet och upplyftande, skruvade humor alltid varit en udda fågel i en ofta navelskådande och pretentiös kulturvärld. Sitt genombrott fick hon i slutet av 1990-talet med pjäser som »Doktor Kokos kärlekslaboratorium«, »Rabarbers« och »Sårskorpor« på Stockholms stadsteaters dåvarande scen Backstage. Publiken kom i skaror och ofta bestod den av unga människor som inte vanligtvis satte sig ned i teaterbänkarna.

Sedan blev det film och ny succé. Över 800 000 personer såg »Masjävlar« när den visades på bio för ett par år sedan. Maria Blom är kommersiellt framgångsrik, vilket närmast är ett skällsord i en bransch där det ständigt hävdas att konstnärlig kvalitet inte kan mätas i publikframgång.

– Jag tänker mycket på publiken, vilka jag berättar för och vad de skulle vilja se. Det tror jag är en viktig anledning till att folk kommit och sett mina grejer. De har nog känt att jag vill dem något och bryr mig om dem.

Hon tycker att kulturvärlden kan vara för flummig och vill slå ett slag för vanligheten, vill att teatern och filmen ska vara mer som vilken arbetsplats som helst.

– Folk ska inte få bete sig dåligt oavsett hur duktiga de är. Där tycker jag att framför allt teatern kan vara så otroligt mesig. Själv tycker jag helt enkelt inte att man ska arbeta med idioter.

Det konstnärliga arbetet är så pass personligt och krävande ändå, tycker hon, att det inte behöver göras tyngre av att det är stormigt på jobbet.

– Vissa längtar efter konflikter, att det ska bli spännande och att till exempel någon ska bli helt galen och vägra någonting. Jag får ingen energi alls av det. Då går jag hem.

Att komma in i filmbranschen från teatern var en omställning. Från en lugn tillvaro med små produktionsteam och gott om tid för repetitioner kom hon till en annan, tuffare värld med fler människor som tyckte saker, hårdare tidspress – och riskkapital.

– Några av skådespelarna i filmen hade träffat våra finansiärer och tyckte inte att de var så trevliga. Då försökte jag förklara att det är ju affärsmän. De är där för att göra business och har jävligt bråttom och har mycket folk som de måste träffa och så. De är liksom inte där för att vara trevliga.

Ändå gillar hon just det med filmbranschen: att saker och ting ställs på sin spets, att det är hårdare och inte lika långsamt som teatern. Samtidigt har hon en sorts hatkärlek till sitt jobb.

– Alltså, när man väl är inne i produktionerna så är det ju egentligen vidrigt. Jag har till exempel aldrig bråkat så mycket med någon människa som jag gjort med min producent nu, Lars Jönsson. Det är för att man hela tiden jobbar med sig själv, man är liksom botten i allt man gör. Det driver en till vansinne.

För trots att hon skrivit sina egna manus ända sedan tiden på Backstage säger hon sig egentligen inte vara en skrivande människa, gillar inte att behöva vara så mycket i sitt eget huvud. De långa perioderna då manus ska pusslas samman gör henne »galen redan innan inspelningen börjar«.

– Men jag har inte hittat någon än som skriver de historier jag vill berätta. Om jag gör det, skulle jag gärna regissera andras manus. Det vore jätteskönt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera