Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Herman Lindqvist: Muta och kör

Då och då avslöjas i media att något svenskt företag har betalat mutor för att lyckas i affärer i utlandet. Upprörda röster hörs, pekfingrar darrar av indignation, utpekade duckar med skammens rodnad på sina kinder och strax är åklagaren redo att sopa med kvastarna.

Ibland undrar jag i vilken värld de upprörda lever i? Självklart ska vi ha ordning och regler i Sverige, men svensk lag gäller inte på andra sidan jorden där svenska företag konkurrerar med företag från andra länder som aldrig hört talas om svensk lag. Vad som är muta i Sverige skulle inte ens höja ett ögonbryn i Prag, för att inte tala om Nigeria.

I ett långt och äventyrligt liv har jag haft den visserligen intressanta men ofta oerhört frustrerande upplevelsen, att flytta in och ut med hem och bohag samt öppna och stänga kontor i ett tiotal länder i Europa (även i gamla Östeuropa), Mellanöstern och Asien. Redan tidigt lärde jag mig att den som vill få sin post hemburen i till exempel Beirut måste ge brevbäraren en månatlig dusör, annars kommer det inga brev. Den som vill få någonting reparerat i hemmet eller få ett ärende behandlat i förvaltning och byråkrati i de flesta u-länder måste räkna med att smörja någon hand i varje steg, annars fastnar ärendet underst i en låda på ett redan överbelastat skrivbord.

Den dagliga oljan behöver inte vara dyrare än svenska parkeringsavgifter, men det går inte att få kvitto på de utläggen. Detta gäller vardagen för enskilda människor. Polisen som kunde växla rött till grönt ljus utanför mitt hus i en sjudande storstad behövde bara ett cigarettpaket i veckan för att jag alltid kunde komma hem i en grön fil. Ibland kunde det ta timmar att ta sig igenom telefonväxlarna i Indien i krig, men en liten present till chefen för hotellväxeln skyndade alltid på ärendet och om man nästa gång inledde arbetet med ett glatt samtal och present­överlämning till chefen så kunde man till och med sända sina artiklar till tidningen i Stockholm på »state emergency lines.« Det skäms jag inte en sekund för.

Den gången jag slutligen kunde pusta ut med min nyinstallerade telefon i Kairo, slog det mig att om jag hade haft det så jobbigt och det kostat mig så mycket att få en enda telefon på mitt skrivbord. Hur ska det då inte vara att få en hel telefonfabrik installerad? Eller några flygplan sålda?

För att få någonting att fungera i kulturer som dessa måste man ha kontakter med makthavare och odla dessa kontakter, man måste vara social, man måste umgås med folk, prata mycket, bjuda på mat och dryck, cigaretter och sprit, gärna dela ut presenter. Mycket lite går att ordna ­hemifrån per telefon och dator. Man måste mötas ansikte mot ansikte, inte bara en gång utan många gånger.

Tänk er en minister i ett typiskt land av den här typen. Han ska besluta sig för ett större kontrakt. Ett svenskt, ett japanskt och ett tyskt företag är konkurrenter. Låt oss säga att produkterna är ungefär lika bra och har ungefär samma pris. Vilket företag ska han välja? Tror ni att det är den snyggaste broschyren och finast utskrivna offerten som avgör? Tror ni att han väljer tysken som ger honom en ny merca med färg-tv i baksätet? Eller ta han japanen som öppnar ett nummerkonto i Schweiz för ministern eller tar han svensken som överlämnar en kristallvas och en dvd från Dalarna?

Vad jag menar är, att det är fullkomligt omöjligt att driva stora affärer i en stor del av världen utan att vissa »serviceavgifter« betalas. Man kan tycka vad man vill om det, men antingen är man med och spelar eller så stannar man hemma. Sånt är livet.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera