Lena Andersson: En ateists bekännelser

Sen dess blir jag ibland ombedd att sitta i diskussionspaneler om religiösa frågor. Häromsistens var jag på Växjö universitet för att debattera frågan »Finns Gud?«.

Det är svårt att debattera med religiösa om religion. Det finns en punkt där man fastnar, där banala överenskommelser om naturlagarna (som även religiösa erkänner i sitt dagliga liv) upphör att gälla, där orimligheterna staplas på varandra utan att den religiösa noterar dem som orimligheter – en punkt där själva språket ger vika. En punkt, kort sagt, där det blir tro.

Jag föreställer mig denna punkt som kanten på en trampolin. Gränsen är skarp. På trampolinen gäller samma naturlagar, logik och sannolikhet för alla. Men så når den religiöse kanten och dyker ner i ett helt annat tankesystem än han nyss befann sig i, och väljer att simma runt i ett oregerligt idéhav där ingen brist på logik är för stor, ingen orimlighet för skriande. Tvärtom, ju mindre allt hänger ihop logiskt desto mer visar det på Guds »ofattbara storhet«.

När ateisten påpekar omöjligheten i alltsammans är det denna omöjlighet som berättar att det är Gud och ingen annan vi talar om. Ja, och där stannar alla samtal.

Vill man behålla den goda stämningen kan man inte ta i för mycket i debatterna eftersom religionerna och de religiösas föreställningar inte håller för granskning av logisk art.

En av frågorna som gärna dyker upp i dessa debatter är huruvida jag tvivlar.

Tvivlar i min ateism. Den försmädliga lilla inbyggda fällan är: Eller är du kanske mer troende än de troende? (Ty en god kristen tvivlar. Om inte på Guds existens så åtminstone på hans godhet – med all rätt måste man konstatera.) Denna fråga om ateistens tvivel härrör ur den religiöses önskan att framställa otron som lika mycket trosfråga som gudstron, att alla teorier förhåller sig likvärdigt till sanningen.

Det gör de inte. Somligt är mindre sannolikt än annat. Men sannolikheter bekommer inte den som tror på övernaturliga väsen. Sannolikhet är irrelevant eftersom Gud till sin natur är osannolik, det är hela hans varumärke.

Det är emellertid ett tankefel att hävda att icke-tro på Gud och gudar är lika mycket tro som gudstro (dessutom på en gud som inte bara skapade universum, människan och djuren utan också hör bön, skapar moralen, kräver underkastelse och mycket annat). Det är en väldig skillnad att hålla sig till det som mycket pekar på är sannolikt (vad vetenskapen kontinuerligt söker sig fram till) och att tro på det som absolut ingenting pekar på är sannolikt.

Och skulle ateismen ha fel gör ju inte det att kristendomen, islam eller judendomen med flera har rätt.

I den brittiske ateisten och evolutionsbiologen Richard Dawkins nya och mycket underhållande bok »The God Delusion« finns ett kapitel som heter »Why there almost certainly is no God«. Ordet ’almost’ måste dit av vetenskaplig hederlighet; icke-existens är omöjlig att bevisa. Vad evolutionen lär oss, framhåller Dawkins, är att komplexa organismer aldrig uppstår på något annat sätt än ur mindre komplexa, stegvis. En gud som kunde skapa något så komplext som Alltet måste vara tämligen komplex. Även han måste då ha uppstått ur något mindre komplext.

Ur vad?

Naturligtvis ur gyllene encelliga smågudar som efter miljarder år växte sig så stora och intelligenta att de till slut blev Gud, redo att skrida till verket.

Text: Lena Andersson