Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Rödgrön reda?

Mona Sahlins bästa chans är att skapa ett regeringsalternativ med miljöpartiet.

På lördag väljs Mona Sahlin till socialdemokraternas ledare. Det talas nästan bara om att hon är den första kvinnan på posten. Men Sahlin är historisk på flera sätt. Hon är den första s-ledare som klart och tydligt går in som en förnyare åt det liberala hållet. Det har inte skett sedan Hjalmar Branting dumpade marxismen.På ytan kanske det verkar som om Mona Sahlin fortsätter med tomt prat. Det var Fredrik Reinfeldts spefulla kritik inför partimötet förra helgen. Sahlin ger inga konkreta besked, utom negativa sådana. I intervjun med Fokus är det nej till en liberaliserad arbetsmarknad à la Danmark och nej till betyg för sjuåringar.

Men det är normalt. Varken Reinfeldt, Olofsson eller Leijonborg framstod före tillträdet som de omdanare de sedan visade sig vara. Socialdemokraterna har dessutom efter Göran Perssons toppstyrning ett starkt behov av att ledaren tar sig tid att lyssna innan hon pekar med hela handen.
Givet det har Mona Sahlin redan kommit långt. Läs mellan raderna och det är redan klart att varken alliansens jobbavdrag, sänkning av ersättningsnivån i a-kassan eller skolreformerna kommer att återställas. Centrala delar av det som borgerligheten gick till val på är redan accepterade av Sahlin.

Sahlin har partiet med sig. Den som tror att återgången till ett det gamla 45–55-övertaget för vänsterblocket i opinionsmätningarna innebär att s slagit sig till ro underskattar partiets krismedvetande. Efter Persson-debaclet är sossarna inte dummare än att de vet att de behöver en ny strategi för att klara Reinfeldt, som med all sannolikhet kommer att ha hundratusentals nya jobb i ryggen 2010. Lyssnar man på partistrateger till höger och till vänster är de redan nu rörande eniga om spelplanen inför nästa val; regeringen kommer att peka på minskad arbetslöshet, Sahlin kommer att acceptera delar av förändringarna, men hävda att den sociala utslagningen blivit för stor. Sahlin kommer att försöka göra en Reinfeldt mot Reinfeldt.
Men det finns ett stort frågetecken.

I en radiodebatt valet 1994 myntade Carl Bildt uttrycket »rödgrön röra«. Det han beskrev var att socialdemokraterna för första gången sedan 1930-talet var beroende av flera bångstyriga partier för att nå majoritet. 1994 bet inte Bildts slogan, inte med Bengt Westerberg (fp) som öppet friade till sossarna och Olof Johansson (c) som hoppat av regeringen i protest mot Öresundsbron.
I dag är läget ett annat. Visserligen gjorde fp:s partisekreterare Erik Ullenhag i förra veckan ett heroiskt försök att ge Sahlin ammunition om borgerlig splittring genom att angripa centerpartiet som högerspöke. Men det är också undantaget. Socialdemokrater som brukade skrocka föraktfullt över borgarnas flerpartiregeringar tycks nu öppet avundsjuka på syskonkärleken till höger.
Sahlin har redan sagt att man inte klarar en valrörelse till utan ett färdigt regeringsalternativ. Efter nomineringen gjorde hon en demonstrativ resa till Norge, där högersossen Jens Stoltenberg bildat en regelrätt koalition med vänsterpartiets motsvarighet SV och det norska vänsterorienterade Senterpartiet.

Men Sahlin vet att Sverige är annorlunda än Norge. Norska vänsterns ledare Kristin Halvorsen är landets finansminister. Det räcker med att tänka Lars Ohly som finansminister för att inse varför den norska modellen inte är möjlig i Sverige.
Den mest intressanta förebilden är i stället den tidigare tyska koalitionen mellan socialdemokrater och gröna. Det är uppenbart att mp ligger nära Sahlins mer mittenorienterade och gröna socialdemokrater. Den sista stora stötestenen är EU. Mp:s medlemmar kräver fortfarande utträde ur EU, men samtidigt finns inte en mp-ledare av rang som är beredd att skriva under på det längre. Maria Wetterstrand kanske blir Sveriges svar på Joschka Fisher, de tyska grönas ledare som förmådde domptera partiets fundamentalister.
Ohly kommer att förbanna s+mp, men i praktiken kommer Sahlin veta att vänsterpartiets stöd är lika kassaskåpssäkert som kommunisterna en gång var för Erlander, Palme och Carlsson.

Alternativet är att ge Reinfeldt fyra år till.
Frågan är om socialdemokraternas gräsrötter skulle vara med på noterna. I socialdemokraternas retorik är det god ton att kalla miljöpartiet smygborgerliga eftersom de inte vill stänga friskolor och hårdreglera småföretag. Mp är kaotiska förhandlare, röstar ibland med borgarna och har tvingat fram miljöskatter som facket hatar. I socialdemokraternas värld av »vi och dem« är mp definitivt »dem«.
Sahlins allra svåraste uppgift kan därför bli att för första gången skapa ett socialdemokratiskt »vi« som inte bara innefattar de egna.
***
FÖR ÖVRIGT är franska presidentkandidaten Ségolène Royal ett varnande exempel för de socialdemokrater som tror att det räcker med att byta image. Royal steg som en sol så länge hon var en fräsch motsats till trötta machopolitiker, men när hennes politiska substans bara visade sig vara gammal vänsterretorik föll hon som en pannkaka.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera