Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Var är utrikespolitiken?

Carl Bildt har i månader jagats av pressen för de affärer han hade innan han blev utrikesminister. Det har rotats i papperskorgar och trålats på internet. Vi vet snart allt om vad Bildt gjorde utanför makten. Men det som tyvärr inte granskats eller debatterats är vad han faktiskt gör nu, som utrikesminister.

Fredrik Reinfeldts nya mjuka höger och dess seger rönte stort intresse både i Europa och USA. In kommer så Bildt, som har allt det Reinfeldt saknar ifråga om genuint utrikesintresse, erfarenhet och kontakter.

Bildts position på den internationella ideologiska kartan ger honom unika möjligheter. Han är den ultimate EU-politikern, men räknas inte till Bush-hatarna, i ett läge då USA äntligen försöker närma sig EU igen.

Palestinavänlig men inte vänster, för Irakinvasionen men kritiker av ockupationen. Älskad i Baltikum, Östeuropa och London utan att vara hatad i Paris, Bryssel och Berlin.

Efter år av allt musaktigare svensk utrikespolitik kommer äntligen en person van att ta plats och som har råd att vara kontroversiell.

Just den typ av person som kan föreslå att EU nu måste gå in massivt för civil återuppbyggnad i Irak vad man än månde tycka om USA. Som kan lägga fram en EU-plan för ekonomiska broar mellan Israel och Palestina i väntan på en fredsuppgörelse. Som kan göra som Italiens premiärminister Romano Prodi, som på kort tid höjt landets utrikespolitiska profil genom att konstruktivt engagera sig i Libanon, trots att det haft ett högt inrikespolitiskt pris.

Men av allt detta bidde det bara en tumme.

Fokus genomgång av Carl Bildts tal och utspel under första tiden som utrikesminister visar på en förbluffande avsaknad av nya idéer och initiativ.

Den fråga där Bildt utmärkt sig är hans energiska stöd för EU:s utvidgning. Det är ingen ny svensk linje, men det är vår viktigaste inom EU och han driver den framgångsrikt. Bildt har som en av få EU-politiker lyckats klämma in en fot när Kontinentaleuropas stora länder nu försöker stänga dörren för Balkanländerna och Ukraina. Han har försvarat Turkiets EU-förhandlingar mot angrepp från Tyskland och Cypern.

Men om hela den övriga vida världen är det väldigt tyst. När Carl Bildt varken vill kalla det pågående folkmordet i Darfur för vad det är, eller välja linje om Irak av rädsla för att stämplas i Washington, känns det som han slår knut på sig själv för att vara alla till lags. Han förminskar Sveriges betydelse när han stillatigande ser på när tyska och ryska företrädare nonchalant deklarerar att gasledningen i Östersjön kommer byggas »so oder so«, att den svenska regeringens rätt till att miljögranska gasledningen bara är en formalitet. Han bäddar dåligt för den dragkamp som väntar efter ett svenskt miljönej till gasledningen.

Hade det varit Laila Freivalds hade man kanske varit nöjd så, att utrikespolitiken sköts habilt utan klanterier. Men av Bildt förväntar man sig mera.

En välvillig tolkning är att Bildt bidar sin tid, att han rycker i trådarna och att det kommer mera snart. Men det känns tyvärr inte så. Retoriken skulle inte vara så passiv om Irak, Sudan, Iran et cetera.

Kanske är Bildt i själva verket är en mycket försiktigare general än vi trodde. I inrikespolitiken var det Den Enda Vägen och Ny Start för Sverige. Men under sitt Bosnienuppdrag var Bildt, tvärtemot vad många kanske tror, extremt försiktig och mån om att hålla sig väl med alla. Det är bland annat därför det gick så bra och han har kunnat bygga ett så extraordinärt kontaktnät.

Visst var Bildt en gång i tiden den unge kontroversielle debattören på barrikaderna mot Sovjetunionen, och för Europeiska unionen. Men den kampen vann Bildt för länge sedan, där finns inga ideologiska skiljelinjer längre. Utan nytänk är en borgerlig utrikespolitik därför bara en blek blåkopia av de socialdemokratiska företrädarnas.
Kanske har Bildts förlamning en mycket mer prosaisk förklaring. Mediedrevet har gradvis slukat alltmer av Bildts tid. Han försökte till en början ignorera det, sedan nonchalera det, vilket bara lett till att det nu invaderat hans veckoschema.

Men en sak har mediedrevet inte snappat upp. Att problemet med Bildts tidigare styrelseuppdrag inte är att han fortfarande skulle ta hänsyn till sina gamla affärsintressen, utan att han fortfarande tycks tänka som den rådgivare han tills helt nyligen var. Som minister krävs mer än bara analys och vackra visioner. Det krävs handling.

***

FÖR ÖVRIGT har Mats Svegfors genom sitt förslag att sektionera Sverige i fåtalet massiva »regionkommuner« lyckats provocera fram en fascinerande nivå av regionalpatriotism, från Halland i söder till Jämtland i norr, tvärs genom alla partier. Om politikerna är kloka kanaliserar de denna energi. 12–15 starka regioner, där invånarna röstar med stolthet och engagemang, kan vara värda några mindre snygga streck på kartan.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera