Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Radioskugga

Kritiker tycker att p1 håller på att tramsas bort och de anställda oroar sig över besparingar. Lyxgnäll eller radions värsta kris någonsin?

Annika Lantz stirrar koncentrerat in i skärmen och rabblar sina skämt och »prator« i en rasande takt.

Hennes dagliga pratshow som flyttats från P3 till P1 har blivit något av en symbol för förflackningen av P1. »Ett gäng stockholmare som pratar i mun på varand­ra om vad som är intressant innanför tullarna« recenserade Kvällsposten nyligen. Den interna kritiken från kollegorna i radiohuset är minst lika hård. »Språklig brutalisering« var programmet »Konflikts« producent Mikael Olssons omdöme. Anonyma radiokällor menar att det är just den här typen av ytliga program som Sveriges Radios ledning egentligen vill lägga ut på »horor på stan« (externa produktionsbolag).

Skrivborden på Lantz-redaktionen är överbelamrade med papper och tidningar. De unga journalisterna har nyckelknippor med långa band som sticker ut ur byxfickorna. Reportern Melinda Wrede avbokar en gäst i sista stund, inslaget om dyslexi får inte plats.

Producenten Anders Backlund hämtar kaffe åt sig själv och vatten till Annika Lantz. Vid kaffeautomaten resonerar han sig fram till varför så många retar upp sig på Annika Lantz.

– P1-lyssnarna är vana vid talad radio. Annika pratar som vem som helst. Kanalens lyssnare är nog inte vana vid det kvinnliga småsnacket, förklarar Anders Backlund och tillägger att redaktionen är väldigt säker på vilken sorts program de vill göra. Enda problemet är att de är vana vid dubbelt så hög produktionstakt i P3.

Att Sveriges Radio befinner sig i kris är odiskutabelt. Ett 20-tal fast anställda medarbetare ger en entydig bild av ett företag där många medarbetare mår mycket dåligt. Ingen vågar framträda med namn, rädslan att få sparken eller omplaceras är stor. Flera personer vittnar om att krisen på det egna företaget är det enda som de anställda talar om. Hatet – jo, det är nog rätt ord – mot ledningen i allmänhet och vd Peter Örn i synnerhet är utbrett. En del anser att Örn är »kidnappad« av den övriga ledningen. Den nya organisationen anses vara av sovjetiskt snitt, komplett med dekret och allt. Chefslönerna är oanständiga för ett public service-bolag. Ledningen misstänks ha ljugit om företagets svåra ekonomiska läge.

Bilden blir en annan om man talar med de externa radioproducenterna – »hororna«.

Christer Jungeryd är grundare av produktionsbolaget SMT Radio som gör P1-programmet »Plånboken« som ersatt trotjänaren »Pengar« (utan större protester).

Jungeryd tycker att talet om kris är kraftigt överdrivet.

– Vi talar om ett företag som omsätter 2,3 miljarder kronor. Man har nu fått sparkrav på sig motsvarande drygt 100 miljoner kronor. Det är väl egentligen inte så konstigt, säger Christer Junge­ryd som får medhåll av en anonym kanalchef som konstaterar att den interna beskrivningen »slakt« nog är väl starkt med tanke på att ordet användes av SR själva i rapporteringen av Ericssons personalnedskärningar. Av halva personalstyrkan.

– Skulle jag säga det här internt skulle jag bli lynchad, säger kanalchefen.
Enligt Christer Jungeryd har nio procent av P1:s tablå förändrats.

– Det finns ingen kris! Man har ersatt några gamla program med några nya, säger han och tillägger att krisen på Sveriges Radio är ett påhitt av »P1-maffian«. Christer Jungeryd tycker att man borde skicka vissa av Sveriges Radios anställda till kris­orter som Degerfors eller Hälleforsnäs för att de ska få ett välbehövligt perspektiv på sitt gnäll.

En av ledarna för »P1-maffian« är 65-årige veteranjournalisten Björn Elmbrant som på 1960-talet gjorde sin första vända på radion. Sedan han nyligen skrev en debattartikel i Aftonbladet om att »Khmererna från P4 erövrat Radiohuset« har han befunnit sig i hetsiga debatter om public services framtid. Han fruktar att »billig flödes- och livsstilsradio« ska ta över P1:s roll som seriös kunskapskanal med betoning på kultur, samhälle och vetenskap.

Björn Elmbrant fruktar även att hundratals anställda riskerar att »gå in i väggen«. Främst är det kvinnorna som är i farozonen.

– Det här företaget bärs upp av många »duktiga flickor«. Vi killar brusar upp, blir arga, vi skriver debattartiklar. Kvinnorna klagar inte, det finns en stor risk att många tjejer kommer att gå in i väggen, säger Björn Elmbrant som tror att »definitiva person- och organisationsförändringar« är det enda som kan rädda den sjunkande Sveriges Radio-skutan. Sveriges sista riktiga kvalitetsmedium håller på att flamsas och tramsas bort.

Björn Elmbrant säger – som många andra – att han inte har något emot Annika Lantz. »Egentligen«. Men frågan är om hennes stil och format passar in i P1.

– Det är svårt att vara witty och rolig hela tiden. Det fungerar bättre när det är musik mellan det talade, förklarar Elmbrant som tycker att Lantz blir utlämnad utan musik.

Det är fem minuter kvar till direktsändning. Utanför studion sitter huvudgästen sångerskan Nina Persson och dricker kaffe. Hon har med sig ett broderi som föreställer Dolly Parton, countryartisten som är dagens samtalsämne i Lantz.

– Det som är bra med Dollyfeminismen är att det är lite snack och mycket hockey, säger Nina Persson senare i programmet.

Fniss och skratt i kontrollrummet. Annika Lantz är på gott humör efter sändningen. Talet om språklig brutalisering är löjligt, tycker hon.

– Att aldrig förändra sitt språk, det om något är väl en språklig brutalisering. Man är inte så van vid förändringar i P1, säger Annika Lantz som själv verkar lite förvånad över att hon inte tagit mer illa vid sig av den våldsamma kritiken.

– Ja, jag vette fan varför jag inte mår dåligt. Möjligen är det väl så att attackerna varit så överdrivna att det inte går att ta åt sig.

– Om det behövs en symbol för problemen kan jag ställa upp ett tag till!
Hon vet att många kollegor har det jobbigt. Men det gäller ändå att inte låta sig dras med i allt snack. Det bästa är att bara jobba på.

– Jag fokuserar på kärnverksamheten, som cheferna säger. Haha!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera