Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

Peggy Bruzelius

Före valet proklamerade Peggy Bruzelius att hon tänkte lämna landet om det inte blev regeringsskifte. I dag bor hon följaktligen kvar i Östermalmsvåningen, och har inga planer på att lämna födelsestaden Stockholm.

– Jag hade känslan att Sverige höll på att bli en enpartistat, och det var väldigt obehagligt. Valresultatet visar att det finns alternativ till socialdemokratin.

Det är en av de första riktiga vårdagarna när vi träffas i Strand Hotels luftiga matsal. Mellan risottotuggorna berättar Peggy Bruzelius om sin långa karriär i de svenska storföretagens tjänst. Att som näringslivstopp uttala en politisk åsikt är kontroversiellt i Sverige, en inställning som hon har svårt att fördra. Vilka politiker har hon då själv störst respekt för?

– Margaret Thatcher, blir det blixtsnabba svaret, följt av Jan Björklund, Maud Olofsson och, kanske något förvånande, Laila Freivalds (»en mycket kompetent person«).
Så glider samtalet över på vd-löner och styrelsearvoden. Peggy Bruzelius suckar.

– I USA är det älskarinnor som ger jätterubriker. I Sverige är det höga löner. Frosseriet i vad andra tjänar är rätt förfärligt. Svenska vd-löner ligger på en europeisk nivå, däremot är styrelsearvodena jämförelsevis låga. Om man kräver att en ledamot ska lägga ner mycket tid och begränsa antalet uppdrag, ja då krävs det nog högre arvoden.

Hon säger att hon är en utpräglad språkmänniska som hamnade på Handelshögskolan mest för att hennes betyg var höga. Sedan blev det gruvföretaget Boliden, där hon avancerade snabbt.

– Jag blev styrelsesekreterare vid 25, av någon underlig anledning. Det var en bra erfarenhet, men jag blev respektlös. Jag var ju inte klok! Satt där och lade mig i precis allt. Ledningen var oerhört tolerant som lät mig hållas.

Det bar vidare till ett annat industriföretag: Asea, som senare blev ABB. Där blev det 18 fantastiska år, säger hon. Det var före alla skandaler. Men hon trodde inte på Percy Barneviks efterträdare Göran Lindahl, och nappade på ett erbjudande från SEB. »Ett stort misstag«, säger hon i dag. Det blev bara åtta månader på posten som bankens vice vd.

– Bankvärlden var inte min grej. Jag gillar industriföretag – saker blir gjorda och det är inte särskilt mycket politik. Så jag gick bara ut genom dörren en dag.
Sedan dess har Peggy Bruzelius ägnat all sin tid åt olika styrelseuppdrag. Scania, Electrolux, Axfood, Body Shop, Husqvarna och Lancelot Asset Management, för att nämna några. Men hon protesterar vilt när jag kallar henne styrelseproffs, säger att hon inte gillar epitetet.
Är det ett problem att det är så få kvinnor i styrelserummen?

– Nej, men däremot är det ett jätteproblem att vi har så få kvinnor på höga chefsposter. Hur det ser ut i styrelserna är en följd av detta. Det är väldigt liten debatt om vart alla duktiga kvinnliga civilingenjörer och civilekonomer tar vägen efter några år.
Vart tar de vägen?

– De föder ett barn, och det brukar fungera hyfsat. Sen skaffar de ett till och upptäcker att den svenska modellen med dagis som stänger klockan fem, inte funkar, om man sedan ska städa, tvätta och handla mat. Det är inget liv. Då ber de om deltid, och så fastnar de där.
Men männen då, vad hände med deras ansvar för hem och barn?

– Jag är gift med en bra karl, vi delar på allt. Men vi hade aldrig kunnat ha de jobb vi har om vi hade varit tvungna att hämta på dagis varje dag. Vi hade aupair-flickor från det att min son var 5 månader gammal. Det är dem jag har att tacka för min karriär.

– Det första jag säger till unga kvinnor i karriären är: Köp tjänster! Svenskar prioriterar ofta materiella ting – konsumtion av saker framför konsumtion av tjänster. Det går faktiskt att bo i ett lite mindre hus, skippa platt-tv och i stället köpa städhjälp.

Peggy Bruzelius är född 1949. Hon säger själv att hon inte hade en enda kvinnlig förebild som ung – det fanns inga. Hur kommer det sig att hon lyckats i en extremt mansdominerad bransch?

– Min pappa dog när jag var fem, och att ha vuxit upp med bara min mamma och syster har nog påverkat mig. Jag har aldrig sett en stark pappa och svag mamma. Mina framgångar beror nog på 30 procent förutsättningar, 30 procent vilja, och 40 procent tur.

Hon säger att hon själv haft en fördel av att vara ensam kvinna, det har gjort att hon stuckit ut.

– Jag tror inte att kvinnor har sämre självförtroende än män, däremot har vi ett större mått av sund självkritik.

Vid ett enda tillfälle kan Peggy Bruzelius minnas att hon blivit annorlunda behandlad på grund av sitt kön. Hon blev erbjuden en chefsposition och den manlige företrädaren hade varit »fullkomligt oduglig«. Ändå skulle hon få mycket lägre lön. Så hon satte sig ner och skrev ett tresidigt brev till sin chef, där hon talade om för honom vilken absolut skitstövel han var. När tre dagar hade gått hade hon fortfarande inte fått någon respons, och tog mod till sig för att fråga om han inte läst brevet.

– Då blev han alldeles röd i ansiktet och sa: »Snälla skäll inte. Jag visade brevet för min fru och nu pratar hon inte med mig.« Det slutade med att han erkände att han betett sig förjäkligt och gav mig högre lön än vad jag begärt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera