Lena Andersson: Ta dig tid att läsa

Jag läste en recension av Göran Greider som förbluffade mig. Boken handlade om Olof Palmes politiska gärning och var skriven av Claes Arvidsson. Greider skrev att han påbörjade läsningen i gryningen och avslutade den i skymningen.

Detta var i vintras, korta dagar, boken var över 600 sidor tjock. 600 sidor på mindre än en dag! Själv skulle jag nog ha mäktat högst 150 sidor på den tiden. Både Göran Greider och jag läser och skriver yrkesmässigt, men han läser alltså minst fyra gånger fortare.

De som läser fort hävdar gärna att det är en färdighet som går och därför bör tränas upp. Att läsa långsamt har låg status. Det finns olika tester och metoder för att träna upp sin läshastighet. Dessa ger mig rysningar. Det brukar sägas att man blir en snabbare läsare ju mer man läser, liksom man blir en snabbare löpare ju mer man springer. Själv läser jag mycket och långsamt. Jag blir aldrig snabbare. Som försvar påstår jag att det är en dygd att inte läsa fort. För om läsandet ska ha någon mening måste tankarna bearbeta det ögat tar in. Det finns i mig en lämplig rytm där orden hakar i tankarna så att nya funderingar och insikter bildas. Men för att det ska ske måste jag läsa med fler sinnen än synen. Då tar det tid.

Eftersom jag läser uppmärksamt kan jag fastna på en mening en bra stund. Det kan bero på att det är en besynnerlig tanke som lagts fram eller en iögonfallande meningsbyggnad. Det kan också vara för att jag tappat koncentrationen och väntar in den. Utan koncentration finns inget läsande.

Jag kan sitta en hel frukost med en enda artikel. Jag får förnimmelser av vad det är för kollektiva rörelser i samtiden som gör att just en sådan artikel skrivs just nu. Om man bara använder ögonen när man läser och inte ger akt på sin inre mottagning av texten är det svårare att förhålla sig kritisk, men också mindre sannolikt att man kommer att ompröva sina ståndpunkter i mötet med andras ståndpunkter. (Jag utesluter inte att Göran Greider är ett undantag till allt detta, ty han är ett slags kulturens naturkraft).
I en annan recension för länge sen, av en lyriksamling av en av Sveriges smalaste och mest beundrade poeter, stod det: »Och den hävdar modet att tänka, men också modet att inte sluta hoppas. Det betyder inte att den säljer sig, som form och dikt; tvärtom«. Där fastnade jag. Jag begrep inte varför en lyriksamlings »hävdande av modet att hoppas« antogs vara förknippat med att »sälja sig som form och dikt«. Varför betraktades det som en motsättning som inte behövde förklaras? Jag gick miste om åtskilliga andra artiklar den dagen men jag tror det var värt det, för min förståelse av svenskt kulturliv byggdes på en liten aning av den artikeln.

När jag läser strävar jag efter rytmisk harmoni mellan ögat, örat och hjärnan. På samma sätt försöker jag skriva. Jag vill undvika att röra till det, vill inte skapa bilder som det inte finns plats för i huvudet därför att läsaren är i färd med att ta emot det jag skrev nyss. Orden förhåller sig till varandra och jag vill följa dem in i läsaren.

Enligt samma princip väljer jag vilka böcker jag ska läsa. Jag slår upp första sidan och ser om de första styckena går rakt in i mig utan knöligheter. Betyder det att jag är motståndare till motstånd? Motstånd är en positiv term i litteratursammanhang. Att det glider för bra är ett tecken på andlig tomhet. Men om man verkligen lyssnar till ord som är omsorgsfullt skrivna är det motstånd nog. Däremot ska det som orden förmedlar, själva tankegodset, rida spärr mot det lättsvalda.

Text: Lena Andersson