I Sarkozys Frankrike

När han stegade upp på scenen i Salle Gaveau i Paris, inför euforiska, tätt packade supportrar som värmt upp med att sjunga Marseljäsen minst sex gånger, såg segraren Nicolas Sarkozy plötsligt påtagligt allvarstyngd ut.

Kanske spelade han rollen som nyvald ansvarstagande president, kanske var det trötthet efter månader av kampanj, men ett litet tag såg han nästan lite beklämd ut.
Sedan tog han sats.

– Frankrike har givit mig allt, nu är det dags att ge tillbaka!

Just nu befinner sig Frankrike i väntans tider. Tv och tidningar är fulla med paparazzibilder och upprörda kommentarer från oppositionen över den lyxjakt utanför Malta, utlånad av en känd fransk miljardär, dit Sarkozy dragit sig tillbaka med sin familj för att ladda upp och planera. Ledare och kommentarer i pressen bär rubriker som »Förändra«, »Reformera på djupet« och »Hårda bud«.

Jacques Marseille, känd professor i ekonomisk historia vid Sorbonne, tror att det blir en rivstart. Sarkozys seger är så tydlig, med 53,1 procent, och valdeltagandet så högt, 84 procent, att han nu kan göra precis det han tänkt.

– Det franska folket har för första gången givit ett klart mandat till en politik som är otvetydigt till höger, och erkänner sig som liberal, säger Jacques Marseille.
Presidentmakten väntas få en helt annan stil och ett helt annat innehåll än under Sarkozys företrädare. Att Sarkozy kommer att leva på lika stor fot som företrädarna har han redan hunnit bevisa, men i övrigt tror inte de som följt honom att han blir en lika kejserlig president som företrädarna Mitterrand och Chirac. De nöjde sig med att lite på avstånd tillsätta premiärministrar som regerade men prompt avskedades när det blev protester.

Sarkozy däremot ses som en handlingens man. Allt tyder på att han kommer att regera nästan som en premiärminister gör i Storbritannien och Tyskland, som ständigt lägger sig i och driver igenom konkreta förslag, argumenterar inför parlamentet. Den nye premiärministern François Fillon väntas fungera ungefär som den följsamme talesman för Sarkozy han varit under kampanjen.

Första prioriteten för den hyperaktive Sarkozy är jobben. Den franska arbetslösheten på 8,5 procent är högst i Västeuropa. Den, lovar Sarkozy, ska ned till 5 procent innan mandatperioden är slut.

Sarkozys recept är delvis likt den svenska alliansens arbetslinje. Det ska löna sig att arbeta. Tuffa krav ska ställas på att ta de jobb som erbjuds. Men Sarkozy skiljer sig drastiskt från Fredrik Reinfeldt på enpunkt: han vill reformera arbetsrätten i grunden.

I dag sitter de två tredjedelar av fransmännen som har fast jobb extremt tryggt. Statliga lärare eller lokförare har nästan garanterade livstidsjobb och företagsledare som vill spraka i privat sektor får räkna med utdragna förhandlingar och kraftiga avgångsvederlag.

Den resterande tredjedelen däremot, ofta ungdomar och invandrare, går på olika typer av korttidskontrakt eller är helt enkelt arbetslösa.
Företagen vill inte ha fastanställda. Så drivs till exempel många av Paris barer och restauranger, och huvudstadens berömda modeindustri, med nästan uteslutande springvikariat och svartjobb. En fjärdedel av jobbsökande ungdomar under 25 lever på bidrag.

Denna klyfta på arbetsmarknaden har regering efter regering försökt överbrygga med olika varianter på »plusjobb«, statligt subventionerade anställningar.
Sarkozy däremot vill införa en enda typ av arbetskontrakt, där det är mycket lättare att avskeda. I gengäld ska a-kassan inte sänkas. Förebilden, säger Sarkozy, är Danmarks så kallade »flexicurity«, flexibilitet plus säkerhet.

Nästan lika viktigt blir det att öka köpkraften. Under valkampanjen har det sagts om och om igen att fransk köpkraft är sämst i Västeuropa.
Värst är det för de 16 procent som inte tjänar mer än minimilönens dryga 11 000 kronor i månaden. Boven, menar Sarkozy, är framför allt att fransmännen jobbar allt mindre.

Sarkozy vill göra helt om; det ska jobbas mycket mer. 35-timmarsveckan ska bli ett minimum i stället för ett maximum. Inte nog med det: all övertid ska helt sonika befrias från skatt. Statsanställda, som tidigare ofta gått i pension före 60 (inom statliga tågbolaget går hela 99,7 procent före 60), kommer att tvingas att jobba längre.
– Mer jobb dödar inte jobb, mer jobb skapar jobb, löd en av Sarkozys slogan inför andra valomgången.

Sarkozys tredje och knepigaste uppgift blir statsfinanserna. Medan Sverige och andra länder sanerat och minskat antalet offentliganställda så har Frankrike lagt på hundratusentals nya statsanställda. Statsskulden har rusat i höjden.

Här har Sarkozy fått kritik för att hans löften kostar minst 50 miljarder euro, 450 miljarder kronor, mer. Men ekonomiprofessorn Jacques Marseille menar att Sarkozy trots allt har en utväg:

– Sarkozy har den turen att hälften av alla statsanställda går i pension de närmaste tio åren. Och han har sagt att han bara kommer ersätta varannan.

Ställda inför alla dessa snabba förändringar, så har facken varnat för att det blir protester. Men franska fack är små och egentligen bara starka inom vissa nyckelsektorer som tåg, tunnelbanor, elektricitet och skola där de kan lamslå nationen. Sarkozy tänker som en av sina allra första åtgärder i juli begränsa strejkrätten inom just dessa områden, så att det alltid blir en »minimiservice«, att landet aldrig står stilla.

– Där har han stöd av 75–80 procent av fransmännen, som är dödströtta på strejker, enligt olika opinionsmätningar. Så jag tror det blir ganska små gatuprotester faktiskt, säger Jacques Marseille.

Marseille tror trots allt att Frankrike går ljusare tider till mötes:

– Men Sarkozy är ingen Margaret Thatcher, ingen ultraliberal. Det är bara en liten gnutta ekonomiskt sunt förnuft. Det kommer räcka för att frigöra all den kompetens och produktivitet som dämts upp i det här landet.

Sarkozy valdes dock nästan lika mycket på ett gammaldags, konservativt program om att återupprätta lag och ordning, och respekt för auktoriteter i samhället. Det kommer direkt att bli skärpta straffsatser för ungdomar, svårare för invandrare att få släkt och familj att komma till Frankrike. Han kommer också upprätta ett ministerium för »migration och nationell identitet«, även om det är oklart vad det kommer att göra.

Frågan är hur de fattiga invandrartäta förorterna kommer att reagera. Under de två nätterna efter Sarkozys val sattes 363 bilar i brand av protesterande ungdomsgäng, enligt den precisa franska polisstatistiken. Faktum är dock att Sarkozy fick ganska bra röstetal i vissa fattiga förorter, i några vann han faktiskt. Dessutom har Sarkozy som plåster på såren lanserat en »Marshallplan« för förorten, där skolor och infrastruktur ska rustas upp, lovar han i alla fall.

Minst lika viktigt för Sarkozys framtid kan bli vilken opposition han får. I juni väntar val till franska Nationalförsamlingen. Allt tyder på att Sarkozys seger följs upp av en förnyad majoritet för hans högerparti UMP.

Men samtidigt ser Frankrike ut att få något som liknar en socialdemokratisk opposition.

Direkt efter valresultatet gick Ségolène Royal ut och sa att vänstern måste förnya sig. Och direkt efter uttalandet sa hennes rival inom Socialistpartiet Dominique Strauss-Kahn på tv att socialistpartiet måste dra lärdom av alla förluster och ombilda sig till franska socialdemokrater – som han sade sig redo att leda. Samtidigt bildade socialliberalen François Bayrou i veckan ett nytt franskt mittenparti. Extremerna, både Jean-Marie Le Pens extremhöger och den kommunistiska extremvänstern, har däremot backat och marginaliserats.

– Det tycker jag kanske är det största i fransk politik just nu. Frankrike håller på att få en socialdemokrati i mitten, som i Norden, Tyskland eller Storbritannien, säger Olivier Truc, Nordenkorrespondent för tidningen Le Monde.

Sarkozy har å sin sida omedelbart räckt ut handen, till mitten och till och med till vänstern, och erbjudit dem som köper hans reformer att ingå i hans nya administration.
Natten till måndagen, på Place de la Concorde, inför 30 000 segerrusiga supportrar, uppvärmda av schlagerartister, höll den nyvalde presidenten sitt sista stora anförande innan han tillträder. En sista gång upprepade han valkampanjens stående tema:

– Jag kommer inte ljuga för er, jag kommer inte förråda er, jag kommer inte svika er!

I den andäktigt lyssnande publiken muttrade någon ett hörbart »vi får väl se«.