Lena Andersson: När spärrarna släpper

I december skrev jag en krönika om förälskelse, dess ömtåligaste skede. Hur svag och sårbar man är då, hur lycklig och orolig.

För en tid sen stötte jag ihop med en bekant som hade läst artikeln och frågade hur det hade gått. Fantastiskt … men sikten var dålig bland molnen så foten slant och vi störtade mot ravinen. Jag slog mig mycket, mycket illa.

Men från botten kan man starta på nytt om man är galen. Och det här handlar inte om hur det gick utan om galenskapen. Om den formidabla kraften som kärlekskänslan alstrar så länge den har hoppet i släptåg. Den får berg att flytta sig, ingen sträcka är för lång att gå, inget besvär för stort. Att få rikta hela sin känsla mot en annan vuxen människa är att slippa sig själv och möta sig själv på samma gång; en fenomenal aspekt av skapelsen. När hoppet släcks men kärlekskänslan består, det är samma kraft som då vänds till sin ohyggliga motsats: tung apati. En trappa är ett berg, alla sträckor för långa att gå.

Den jag riktar min kärlekskänsla mot fyller år. Jag får för mig att det skulle vara roligt att skicka en låt via mobilen för det har han aldrig fått, det gör nog intryck.

Men hur gör man? Jag har aldrig orkat ta reda på hur mobilen fungerar utöver det nödvändigaste. Nu läser jag manualen tills ögonen svider. Och inser att mobilen inte är kompatibel med datorn. Så jag åker hem till någon med pc och sitter där hela kvällen för att konfigurera, ladda ner musiken, föra in den i mobilen. Jag har ingen aning om hur man gör men drivs av en energi och lust så stark att begrepp som tråkigt och roligt förlorar sin innebörd.

Inget händer. Allt är stendött.

Det gör mig bara mer företagsam. Om jag för mina romaner uppbådade hälften av detta rus skulle de komma oftare och vara bättre. Jag går till telefonbutiken, de säger att jag ska gå till datorbutiken. Där köper jag en manick som ska få överföringen att ske. Den kostar trehundra.

Inget händer. Allt är stendött.

Lever gör däremot han som fyller år, inom mig lever han som aldrig förr. Besattheten brinner i hjärnan. Nu släpper spärrarna en efter en. Det som i går verkade för dyrt och överambitiöst på gränsen till sjukdom glider omärkligt över i självklarhet. Lyckas jag inte få iväg de här två födelsedagslåtarna förlorar livet sin mening. Det får kosta vad som helst.

Jag förstår att jag måste skaffa ny mobil.

Den gamla är i gott skick, men det går inte att skicka födelsedagslåtar med den – jag kasserar den. Den nya är svindyr men lågan brinner starkare än pengar. Jag älskar att älska honom som fyller år, jag älskar känslan i mitt bröst, jag vill göra det här för honom, för att vidga känslan i mitt bröst.

Men … så långa låtar går inte att skicka, även om jag nu kan ladda ner dem. Är allt förgäves? Nej, jag upptäcker en annan funktion, en hederlig gammal inspelningsknapp! Jag kan spela in musiken analogt och skicka den som sms med ljud! Jag är nära målet nu, jag skälver.

En hel dag går åt till att välja rätt låtar, att hitta lämpligt avstånd och lyssna av testerna.

Men inspelningarna blir raspiga, man hör inte sångtexterna. Inte en sekund tvekar jag innan jag går och köper ett par högtalare för tolvhundra.

Varpå jag ägnar fem timmar åt att formulera tio sms-rader.

När födelsedagen kommer är jag helt slut. Jag får iväg sångerna på morgonen. De tar honom sammanlagt två minuter att spela upp, har kostat mig sextusentvåhundra kronor plus tre arbetsdagar. Den ena har happy birthday i refrängen, den andra I never met a girl like you before. Fast det har han säkert.

Text: Lena Andersson