Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Roy Andersson: Svartare, roligare

Här är mannen som räddar det skandinaviska anseendet på årets filmfestival i Cannes.

Roy Anderssons film »Du, levande« är den enda långfilm från hela Norden som tagit sig förbi uttagningskommittéernas kritiska ögon. Och regissören själv är nöjd, både med att få komma till Cannes och med den film han presenterar.

– Jag tycker att den är så pass bra att jag har svårt att se att ni kommer att få någonting bättre där nere, säger han.

Nu kan detta låta kaxigt och övermodigt, men sättet han säger det på förtar eventuell kritik. Och hur filmen än är kvalitetsmässigt (jag får se ett par scener ur den, inte mer), lär den stå ut i konkurrensen med allt annat som visas på festivalen. Roy Andersson säger att den på många sätt är en vidareutveckling av både den estetik och det innehåll som fanns i »Sånger från andra våningen«, som vann juryns specialpris i Cannes för sju år sedan.

– Jag kände att jag inte hade täckt in hela registret i det mänskliga beteendet. Nu har jag lämnat de tyngre problemen. Den nya filmen är väldigt jordnära.

– Den är roligare, även om det finns de som tycker att den är svartare. Och jag ville spränga den konventionella dramaturgin ännu mer än jag gjorde i »Sånger…«. Här finns till exempel inga huvudpersoner, även om några personer återkommer oftare än de andra. En ung flicka som är ett fan till en hårdrockare, en medelålders kvinna som är alkoholist och som försvarar alkoholismen, ett tradjazzband som både spelar och har repliker.

Detta med tradjazz är något som ligger Roy Andersson varmt om hjärtat. Han lyser upp när han talar om det.

– Det är roligt att föra in tradjazz i vår tid. Det lyfter filmen. Jag spelar förresten själv tradjazz, jag spelar trombon.

Vi träffas på Studio 24, Roy Anderssons kontor och studio i centrala Stockholm. Här har han flera våningar som innehåller allt från just studio och kontor till klipprum, kostymateljé och, inte minst, en egen liten biograf. Hans skrivbord är ett kaos av notislappar, kvitton, böcker, tidningar och kontrakt, och han säger, med en lite urskuldande gest, att det här är något han får ta tag i när han kommit hem från Rivieran. Fram till nu har det varit en kamp mot klockan att få filmen färdig i tid och nu tänker han ge sig själv några dagars välbehövlig vila innan det är dags att kasta sig in i ett annat kaos, det som råder kring Croisetten i Cannes.

Sedan »Sånger från andra våningen« visades och vann pris i Cannes år 2000 har Roy Andersson varit ett hett namn på festivalen. Med sin mycket ovanliga estetik och sitt budskap, som på regissörens oefterhärmliga sätt blandade dystopi med humor, gick filmen verkligen hem. Och den blev en framgång även internationellt. Den har sålts till 34 länder och, säger Andersson stolt, blivit en inte oföraktlig framgång på dvd i USA.

– Den har blivit lite av en kultfilm. Jag har hela tiden blivit inbjuden att resa och tala om den, bland annat blev jag inbjuden till Harvard. Det var ibland svårt att tacka nej, men jag måste göra det. Det tar ju tid, jag börjar bli till åren, och jag måste hushålla med tiden.

Även om han själv tycker att »Sånger från andra våningen« är en oerhört rolig film, vill nog många mena att den utmynnade i ett »det är synd om människan«-budskap.

Och »Du levande« fortsätter detta. Titeln kommer från ett Goethe-citat:

»Gläd dig då, du levande/i den djupt uppvärmda båten/innan Lethes iskalla våg/slickar din flyende fot«.

Lethe är enligt den grekiska mytologin en flod i dödsriket Hades (Lethe står det också som destinationsort på spårvagnen i en av de scener jag får se).

Man skulle kunna tro, att Filmsverige skulle kastat sig över chansen att få hjälpa till med finansieringen av en uppföljare till den framgångsrika »Sånger…«. Men Andersson säger att så var det inte. Från Svenska filminstitutet sökte han maxbeloppet nio miljoner kronor. Den avgående konsulenten Lena Nilsson gav honom de fem miljoner hon hade kvar i kassan och sa att de återstående fyra skulle han få från de tillträdande konsulenterna. Men dessa sa nej. Andersson säger att de flydde undan från honom, vägrade ta hans telefonsamtal och han betecknar dem som »totalt falska, båda två«.

– Vi hade stöd från franska och tyska kultur-tv-kanalerna Arte, vi hade stöd från filmorganisationen Eurimages, vilket inte många svenska filmer får. De sa ja direkt, men konsulenterna tackade nej, trots att vi till och med kunde visa upp tjugo minuter färdig film. Alla andra stödde direkt när de såg materialet.

Men kunde han inte ha skurit lite i budgeten? Nej, säger han.

– Det gick inte att skära bort. Jag hade tvärtom velat göra lite till.

Detta ledde till att Andersson var färdig att lägga ner projektet, trött på motstånd och ointresse. Han räddades av – ketchup!

– Jag överlevde med att bland annat göra reklamfilmer för Felix ketchup. Sen tog SFI:s ledning, Åse Kleveland och Peter Hald, till sist och gick över huvudena på konsulenterna och sa att vi skulle ha pengarna. Jag är jätteglad för det och jag tackar dem i eftertexterna.

»Du levande« har kostat drygt 40 miljoner kronor. »Sånger…« kostade 44 miljoner. Internationellt sett är det småpengar, för Sverige är det en mycket hög budget. Roy Andersson säger:

– På »Sånger…« blev några scener över. Inte den här gången. Allt vi filmat finns med i den färdiga filmen.

»Sånger…« innehöll 46 scener. »Du, levande« innehåller 57. I »Sånger…« rörde sig kameran en enda gång, i »Du levande« rör den sig ett tiotal gånger.

– Fast någon gång är det så omärkligt att det knappt går att se.

Som vanligt, både när det gäller spelfilm och reklamfilm, har Andersson arbetat med amatörer i de flesta roller (fast han avslöjar, att det var nära att Mikael Persbrandt fick en roll i »Sånger…«, men att denne var »för bra«). Han menar att det dels beror på att han ständigt söker autenticiteten i det mänskliga beteendet, dels att hans arbetssätt kräver enormt mycket repetitionstid, något proffsskådespelare oftast inte har tid med.

– Nu jobbar jag med folk som har andra, vanliga jobb, och vi kan träffas på kvällar och nätter.

Till Cannes åker Roy Andersson med ett sällskap på runt 30 personer. Filmen visas i den sidosektion som heter Un Certain Regard. Om filmen bara hade blivit färdig i tid hade den troligen fått en plats inom tävlan. Men Roy Andersson verkar inte sörja så mycket över det.

Hur framtiden ser ut vet han inte. Han planerar att ge ut dvd:er med sina kort- och reklamfilmer. Men när det gäller spelfilm är allt ett oskrivet blad. Det finns funderingar hos honom på att lägga av.

– Jag är trött på att hålla på med att slita för att få ihop finansieringen. Här i Sverige ska man nödvändigtvis kunna visa upp ett manus för en konsulent som ändå inte begriper någonting. Då lägger jag hellre av. Dessutom vill jag skriva också.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera