Jane Magnusson: Dumpa Dottie

Något liknande hände på universitetet. I kursen Modern American Literature plockades Dorothy Parker fram den veckan jag drabbades av influensa och på slutprovet valde jag bort Dorothy Parker-frågorna istället för att läsa in ämnet. Sorry, Dottie.

Så fyllde jag trettio. Under åren som gått hade jag om och om igen fått tipset att läsa Dorothy Parker. Som kvinnlig skribent skulle hon ge mig sådan enorm inspiration, ett stöd, en tröst. Har du inte läst Dorothy Parker! Men herrrreguuud lilla vän, hur kan du över huvudet taget fatta pennan? Det är frågan om du ens har tillstånd att yttra dig som kvinnlig skribent om du inte har läst Dorothy Parker. Det här var det pinsammaste jag hört, här Jane, ta revolvern. Du har inget existensberättigande om du inte läst Dorothy Parker, ditt liv är värdelöst förstår du väl.

På trettioårskalaset får jag äntligen »The Collected Dorothy Parker« i present, jag blir naturligtvis mycket glad och kan pusta ut över att ha blivit räddad ur mitt Dorothy Parker-fria lilla inferno. Boken stoppar jag ner i en påse som innehåller ett gäng badbomder och en flaska Veuve Cliquot – också presenter. Jag dansar hela natten, dricker drinkar, får med mig en stor och stilig hockeyspelare hem.

Vi kliver ur taxin utanför min port, han bär alla mina gåvor och är väl lite på örat han med. Plötsligt hörs ett väldigt kras och sedan ett märkligt fräsande. I soluppgången har Hockey tappat Dorothy Parker-påsen i gatan. Champagneflaskan har sprängts, löst upp badbomberna så det kokar i påsen, och den dyra mixturen har vips sugits upp av »The Collected Dorothy Parker«.
Så gick det nästan tio meningslösa år till innan en gammal universitetskompis som jobbar på förlaget Penguin i New York skickade över, helt otippat, förlagets nya deluxe-utgåva av Dorothy Parkers samlade. En enorm tegelsten med tjusigt och roligt omslag designat av kulttecknaren Seth som gjort serien »Palookaville«. Omslaget är så roligt och Dorothy Parker-kritiskt att jag äntligen orkar öppna hennes skinande, uppburna verk.

Dorothy Parker har marscherat omkring i mitt huvud i snart 25 år, hon har jagat mig i sömnen, strimlat mina papper, rastat min hund, tagit mina piller, men undvikit mina trevande försök till att stifta hennes bekantskap. Ödet har alltid kommit emellan.

Men inte förra veckan. Jag satte mig med min Deluxe Edition och var nästan lite orolig: Kommer det börja brinna nu? Blir det utryckning av något slag? Kommer stolen jag sitter i säcka ihop och spetsa mig med ett teak-ben?

Jag läser och läser och det händer absolut ingenting. Pulsen varken höjs eller stannar, jag skrattar inte, imponeras ej, kollar visserligen på omslaget några gånger för att försäkra mig om att det här verkligen är den Dorothy Parker som förföljt mig. Så kommer jag till novellen »A Telephone Call«. Tillåt mig översätta: » Snälla Gud, låt honom ringa mig nu. Snälla Gud, låt honom ringa mig nu. Jag kommer inte be dig om något mer någonsin igen, jag lovar. Det är väl inte för mycket att begära, snälla, snälla, snälla …«

Jesus vad tråkigt. Dorothy Parker är helt igenom reaktionär och tröttsam, ingen kan ha läst henne med någon form av behållning på minst hundra år. Hon är ofarlig och trist och varför rekommenderas hon hela tiden som något fint och bra? Bridget Jones med sin hönshjärna är mer intressant och spännande. Dorothy Parker är helt ofarlig. Kanske är det därför vi flickor uppmanas skriva som hon?

Text: Jane Magnusson