Lena Andersson: En litterär spasm

Jag läser »Snö« av Orhan Pamuk. Den är den sortens bok som kallas »myllrande« i kritik och baksidestext. Jag skyr vanligtvis allt som myllrar, särskilt romaner. Vill man ha myller kan man gå ut på gatan en eftermiddag. Till litteraturen söker jag mig för precision. För att få ett perspektiv utskuret ur det myller som är livet.

Pamuk är förvisso storartad, tar sig an intressanta brännande ämnen och skriver fascinerande kraftprov till romaner om man gillar myller och adjektiv. Men jag är skeptisk, och tvåhundra sidor in i »Snö« och trots att jag tycker att dessa bitvis varit lysande, både i fråga om mänsklig insikt och intrig, är jag det alltjämt.

Pamuk vill återge allt han ser, och beskriva det, så »Snö« är på över 500 sidor. Det som händer med tjocka böcker är att man efter halva börjar känna sig mätt. Men problemet ligger inte främst där utan i att Pamuk använder sig av ett trick som skämmer hans litteratur och människosyn. Litteraturen ska, tycker jag, problematisera vanetänkande och automatiserade tolkningar och avkodningar av världen och människan, inte förstärka dem. Pamuk låser hellre in i kategoriseringar än dyrkar upp och blottlägger dem.

»En annan kula strök tätt förbi det ställe där tv-kameran var monterad och fortsatte in i träbalustraden till läktaren där fattiga, romantiska armeniska flickor förr kunnat ha råd att stå och se gästande teatertrupper …«

Visst, vi vet att detta är fiktion, författare hittar på och gör det så väl att vi får för oss att det existerar. Men vid de armeniska flickorna blir jag varse författaren vid sin dator som bestämmer att flickorna är »romantiska«. Framställningen får en falsk, retorisk ton. Ska man begränsa en människa så starkt att man definierar henne som romantisk ska man ha mycket goda skäl. Det kan vara decimerande att beskriva någon som fattig också men inte just här och fattigdom är åtminstone ett konkret faktum. Romantisk däremot betecknar en idé, det är ett komplext abstrakt begrepp; man kan ha delade meningar om huruvida någon är romantisk. Ska vi förresten tänka att flickornas romantiska läggning har något att göra med att de är armenier, som i figuren »dum blondin«?

Om man verkligen vill berätta att en individ är romantisk är det givetvis i sin ordning att använda ett sådant ord, men när det placeras som en del i en svepande beskrivning av ett skeende och på en hel grupp flickor som vi inte känner, då går epitetet vanetänkandets ärenden, inte uppvaknandets eller ifrågasättandets.

I samma kapitel beskrivs en person som vi inte heller har träffat tidigare och inte kommer att träffa igen som »en relativt undergiven gymnasist«. Detta berättar bara om en sak: alltför stor förtjusning i den egna formuleringskonsten. »Den ena av de båda återstående kulorna träffade i bröstet på en relativt undergiven gymnasist som satt längst bak.«

Som mottagare av konst ska man kunna lita på att konstnären har gjort medvetna val så att allt som sägs betyder något. Därför är det frestande att tänka att gymnasisten blir skjuten därför att han är »relativt undergiven«. (Hade han gått säker om han varit »mycket undergiven« eller hade han fått två kulor i sig då?) Pamuks stil är sådan att allt inte betyder något, allt är inte valt. Han vräker på med detaljer och beskrivningar för sakens egen skull. Därför kan man inte lita på att det finns något särskilt skäl till att den skjutne gymnasisten är relativt undergiven. Den kokette, ständigt leende turken tycker bara att varje fiktiv människa ska kategoriseras. Det är en sorts litterär spasm.

Text: Lena Andersson