Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

General eller sekreterare

»Världens mest omöjliga«, kallade FN:s förste generalsekreterare Trygve Lie sitt jobb. Nu är det Ban Ki-moons tur att göra ett försök.

Blott sex dagar in på det nya året löd New York Times ledarsidas dom över Ban Ki-moon: »A Status Quo Secretary General«. FN:s nya ansikte utåt fick inte ens en smekvecka innan han dömdes ut.

En rad omständigheter bidrog till att det blev en skakig start. Ban Ki-moon sade redan första dagen på jobbet, den 1 januari, att han stödde Iraks rätt att utmäta dödsstraff för Saddam Hussein – en hållning som är förenlig med folkrätten, men knappast med FN:s linje att verka mot dödsstraff. Människorättsaktivister runtom i världen gick i taket och undrade vem mannen som efterträtt Kofi Annan egentligen var.

Ban Ki-moons pussel med utnämningar till högre tjänster väckte än mer misstro. Det verkade uppenbart att han hade lovat vissa mäktiga länder poster, om de stödde hans kandidatur – och så tycktes han kompensera detta genom att utse andra personer på tveksamma grunder. Som Tanzanias utrikes- och utvecklingsminister Asha-Rose Migiro – som sägs ha blivit lika förvånad som alla andra, när hon utan vare sig intervju eller klockren meritering fick posten som ansvarig för FN:s reformarbete.

Inte blev det bättre av att Ban Ki-moon misslyckades med att förklara hur han tänkte, och ibland dröjde flera dagar med att förtydliga vissa uttalanden.

Den klumpiga starten krävde försoningssamtal, inte minst med utvecklingsländerna i G77-gruppen. Ban Ki-moon är inte lika kommunikativ och karismatisk som Kofi Annan, men har själv sagt att han står för en »koreansk« ledarstil: lågmäld och konsensus-orienterad, dialog hellre än konfrontation.

Generalsekreteraren för Förenta nationerna har inte mycket formell makt – där­emot möjlighet att utöva vad statsvetare kallar »soft power«, exempelvis genom att bilda opinion genom medierna eller medla bakom kulisserna.

Men FN-systemet är svårnavigerat, även för mycket erfarna diplomater. Maktspelet är överraskande starkt. Jan Eliasson talar om »FN:s bysantinska korridorer«, i vars irrgångar den som kommer från den bilaterala världen lätt går vilse. Ban Ki-moon – som visserligen tjänstgjort på Sydkoreas FN-beskickning i New York, men som kommer från jobbet som sitt lands utrikesminister – har gissningsvis drabbats av en kulturchock.

Trots att de flesta FN-delegater ännu tycks ha en ganska vag bild av den nye generalsekreteraren verkar han ändå ha ridit ut stormen från i vintras. Under våren har han rest flitigt, främst i Afrika och Mellanöstern, för att göra sig känd och själv lära känna FN-frågorna på fältet.
Ban Ki-moon har gjort klart att han vill prioritera klimatdebatten, fattigdomsbekämpning och hälsovård – typiska »soft power«-frågor. Men risken är stor att hans dagliga arbete snarare kommer att handla om nya och gamla utrikespolitiska kriser, om svåra förhandlingar med bångstyriga diktaturer och kaxiga supermakter.

Att Kofi Annan gick bet på att i grunden reformera FN:s organisation och beslutsformer avskräcker säkert efterträdaren från en alltför ambitiös agenda på det området, trots att hans valkampanj i fjol handlade just om att göra FN effektivare.

Till allt annat kommer den eviga balansgången till värdlandet USA – ofta komplicerad för Annan, som i FN-kritiska kretsar uppfattades som »anti-amerikansk«.

Det är ingen hemlighet att USA i Ban Ki-moon hoppas få en skicklig administratör snarare än en karismatisk superdiplomat – men det återstår att se om den blide sydkoreanen mest av allt blir general eller sekreterare.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera