Göran Greider: »Det är så jävla rörigt«

Text: Torbjörn Nilsson

Sveriges flitigaste kulturjournalist, tillika chefredaktör för röda Dala-Demokraten, tycker knappt ens det är värt att tala om de stora bokbråken.

– Alltså, inom lyriken har det utvecklats en avantgardistisk syn på vad som är bra lyrik. En massa konkretister som bryter upp orden, meningarna, ja allt. De tror sig också vara oerhört politiskt radikala. Och så anser de att alla som inte skriver lika obegripligt som de själva är oradikala.

Och du menar att det inte är några Nils Ferlin-rim de kör med?

– Att jämföra dem och Nils Ferlin är väl som att jämföra Nils Ferlin och Star Trek.

Men du själv höll ju på en socialdemokratisk kongress en gång ett ganska berömt tal, vars form var lånad av Zola och, som väl i sitt sammanhang var experimentellt eller åtminstone annorlunda?

– Jag har inget emot experiment och att bryta normer, men det ska vara rätt normer man ska bryta. Normen att författare ska kunna läsas och förstås tycker jag är bra att behålla.

Therese Bohman på Aftonbladet anser att eftersom alla försöker bryta normer så har själva normbrytandet blivit norm. Och det verkligt utmanande skulle nu vara att bekräfta alla normer rakt av.

– När jag tänker efter då är ju ändå det här lite kul. De tror sig liksom bryta alla möjliga normer, det är nästan larvigt. Jag tycker för min del att Robert Aschberg har brutit normerna mer långtgående än vad någon av de här vi pratar om har gjort.

Och då går du in som någon slags överdomare så här när alla har fått härja ett tag?

– Nej, det finns ingen överdomare. Inte ens Horace är det längre. På det hela taget är det så jävla rörigt för det finns ju en romandiskussion också. Det var Jesper Högström på Expressen som drog i gång den.

Vad tycker du där då?

– Bara att han har fel.

Varför då?

– Det är konstigt att säga, som han gör, att den svenska romanen befinner sig i kris. Nu när vi har en rad litterärt friska författare som till och med säljer: Åsa Linderborg, Susanna Alakoski och Jonas Hassen Khemiri.

Rocken brukar ju dödförklaras med intervall om tio år. Nu ligger den med krämpor igen för senast den räddades var av The Strokes för närmare sju år sedan. Den svenska romanen däremot anses dödssjuk ungefär vart tredje år.

– Romanen är äldre, fem hundra år gammal. Rocken som konstform kommer nog dö ungefär när jag sitter på ålderdomshem. Då kommer den ha ersatts av något kinesiskt som jag inte fattar ett skit av, men som alla ungar gillar.

En av författarna du gillar, Lena Andersson, hyllar du för att hon i sin debut »gjorde upp med etnofixeringen så att samtliga postkoloniala teoretiker borde sagt upp sig från sina universitet«. Hur kände du när du plitade ner den meningen?

– Jag kände så här: ska jag ta med den eller inte? Jag brukar inte använda begrepp som postkoloniala eller affirmativ. Affirmativ… jag liksom hör vilket ekorum det är kring det där jävla ordet.

Anser du dig vara antiakademiker?

– Nej, en gång tänkte jag ju doktorera i idéhistoria. Men jag gillar inte att nästan alla på kultursidorna i dag är kläckta på universiteten.

Vilket är egentligen det roligaste svenska litteraturbråket?

– Ja, på sätt och vis var det underhållande när Mats Gellerfeldt sluggade vilt i början av 80-talet. Då höll alla på. Det var ganska roligt vill jag minnas.