Jasenko Selimovic: Homo Europeus

Utan en europeisk identitet kommer Europa att förbli en papperskonstruktion överkänslig för konjunktursvängningar och enskilda regeringars kortsiktiga intresse.

Ett av de fräschaste recepten på hur man bygger en sådan identitet erbjöds av sociologen Manuel Castells: gemensamma utbildningsplaner, utbredd språklig gemenskap och gemensam, pan-europeisk mediepolitik. Receptet låter mycket mer övertygande än de gamla utslitna tricksen med flaggan, nationalhymnen och inbillad gemensam historieuppfattning. Och kanske skulle Castells recept kunna fungera. Om det inte vore så många som känner sig hotade av denna nya europeiska identitet.

Den europeiska identiteten betraktas som ett hot mot våra olika kulturer, nationalkaraktärer, allt detta som sedan romantikens dagar utgör våra nationella identitetskort. Därför är en framtida europeisk identitet chanslös om den innebär radering av de redan existerande nationella identiteterna. För tyskar, svenskar, eller fransmän kommer aldrig att bli européer om de måste sluta vara så svenska, franska eller tyska. 1800-talets identitetsbygge var för framgångsrikt för att raderas så lätt. Därför måste vi lära av det: anledningen till att så många människor kunde acceptera tillhörigheten till nya nationer var precis det, att de inte var tvungna att ge upp sin redan existerande lokala eller regionala identitet. Ens identitet blev en babusjkadocka, där varje nytt lager adderades till de redan existerande. I svensk version: »hallänning, svensk, europé«.

I Bryssel lanserades den lysande idén att den nya europeiska identiteten måste inkludera nationella skillnader: »unity through diversity«. Det finns bara ett problem: ingen europeisk identitet kommer att skapas!

För en identitet är det som separerar oss från andra. Jag är en individ, jag har id-kort, min egen unika bild, mitt personnummer som bekräftar att jag skiljer mig från alla er andra. I pluralis: Vi är ett folk, en nation, för att vår identitet, vår likhet, är det som skiljer oss från andra nationer. Vi svenskar skiljer oss från bosnier, vi kvinnor från män, vi politiker … etcetera.

Men detta sätt att genom skillnader vaska fram identitet krockar frontalt med EU:s idé om identitet skapad »through diversity«. För vad exakt separerar oss, framtida européer, från andra? Det faktum att vi européer är så olika varandra? Och det skulle separera oss från de andra som också är olika oss?

Ändå finns ingen anledning till desperation. Idén om acceptans av olikheter är bra tänkt i längden och nödvändig just nu. Garibaldi, Bismarck, Atatürk och alla andra nationsskapare accepterade också identiteter som i början grundade sig på olikhet. För att minska rädslan, skapa förtroende och möjliggöra närmandet. Därför att identiteter skapas successivt, bit för bit, genom att reducera skillnader och påpeka likheter med andra i den nya gruppen. Tills den dag då likheter överväger skillnader. Därför är tålamod egentligen det enda vi behöver. Homo Europeus är ett framtida faktum, oavsett om vi gillar det eller inte.

Trots det måste jag lägga in två brasklappar. Det första handlar om att denna process att skapa likheter med en så kallad »in-group«, sina framtida likar, har också sin nödvändiga motsatta verkan, nämligen att man ökar skillnader gentemot så kallad »out-group«, dem som inte är lika oss, afrikaner, asiater, och så vidare. Och det är bäst att tänka före innan man skapar en identitet som kan komma i konflikt med dem som inte är lika oss. För de 100 miljoner döda, som vi lämnade bakom oss i förra seklet, hade just den egenskapen: att de i någons ögon betraktades som »olika oss«, oavsett att man kallade dem för judar, homosexuella, bourgeoisien, kapitalister eller muslimer.

Det andra handlar om att europeisk identitet måste skapas fort. Varför? För om Europeiska unionen hade börjat fungera bara några år tidigare och forna Jugoslavien inkluderats i detta projekt så skulle sannolikt ingenting av det som hände där skett. Därför.

Text: Jasenko Selmovic