Martina Lowden om litteratur som självhjälp

Text: Lisa Bergman

Nitton år, olyckligt kär, förkrossad och psykiskt nedbruten ingår Martina Lowden en pakt med sig själv. Hennes flitiga dagboksskrivande ska användas som ett utopiskt försök att ändra verkligheten – och konstruera ett nytt jag.

Dagboken ska bli hennes självhjälps-terapi. Sida upp och sida ner ska hon hänge sig åt sin passion – språket och litteraturen – och utelämna medicinering, lidande, mobbning och missbruk. Så ska hon skriva sig till en annan. Starkare, styvare, stöddigare.

Resultatet blev vinterns mest rosade debutbok »Allt« – en praktfull tegelsten på 630 sidor, som omfattar precis tre år i Martina Lowdens liv. Full av subtilt nonsens och raffinerade litterära referenser träffade den rakt i hjärtat på den samlade kritikerkåren – vilket inte kom som någon överraskning för Martina Lowden.

– Det var inte så konstigt eftersom litteraturkritiker läser mycket böcker och min bok är i hög grad en bok för folk som gör det och tycker om litteratur.

Det har varit mycket prat kring just detta – Martina Lowdens oförställt icke-koketta syn på framgången. Hon har kallats monstruöst stöddig och hybrisdrabbad – och hållit med.

– I och med att jag valde att ge ut boken i den form den har så, ja, det är att ha hybris att anta att någon kan intressera sig för alla de här disparata texterna som kretsar så mycket kring mig och mina tankar, säger hon och lutar sig fram över tallriken.

Vi sitter i källaren på Kungliga Bibliotekets café med varsin bricka studentmässig lunch framför oss. Martina Lowden med strömming på knäcke, jag med en andrasorteringens pannbiff från mamma Scan. Lokalen är kal och lite slamrig, en oansenlig vit ros står på bordet. Ute är det tryckande varmt. Här är det behagligt svalt.

Boken »Allt« är i alla fall rätt stöddig – åtminstone till en början. De litterära hänvisningarna är åtskilliga och sofistikerade. Redan på sidan 29 tillintetgörs känsliga läsare av att »Det bästa med människor som du är att ni får mig att känna mig så jävla smart«. Men nu skrev inte Martina Lowden för omvärlden utan för sig själv. Och tanken var aldrig att dagboken skulle publiceras – då hade hon aldrig kunnat skriva den.

– Det hade kanske blivit fem procent kvar – resten är alldeles för ointressant, säger hon och förklarar att boken är en typisk omogen tonårsbok med »jag, jag, jag – hur mycket och hur länge som helst«. Fast med den skillnaden att hon ville göra motsatsen till den konventionella barndomsskildringen om utsatthet och offerproblematik – hon skulle bli vinnaren.

Martina Lowden har tvivelsutan en vass penna, men hennes framtoning och person är lågmäld. Det finns en tafatthet över henne. Möjligen är även det ett uttryck för hennes ovilja att förställa sig. Nästan varje gång hon talar vänder hon först ner med blicken mot bordet och är tyst en bra stund – men när svaret väl kommer är det snabbt och tveklöst.

Martina Lowden kallar helst sin bok en dokumentär om skönlitteratur – även om hon ser klara poänger med att betrakta den som en roman.

– Då kan läsarna ha större distans till huvudpersonen än annars. Om Alex Schulman var en romanfigur så skulle man tycka att det var underhållande som skildring av en misantropisk och självupptagen person. Det skulle kallas en utmärkt satir över samtidens Sverige och man skulle slippa förhålla sig till frågan om vad han egentligen tycker säger hon.

Hon tycker att hennes bok kan fungera på samma sätt. Om läsaren förhåller sig till en fiktiv problematisk ung kvinna som gör vad hon kan för att hitta en mening och riktning så slipper den irritera sig på huvudkaraktärens skrytsamhet och överdrifter.

– Man är mindre tolerant mot riktiga människor.

Som storläsare av klassiska verk är dagens svenska bokström inte något Martina Lowden hyllar – även om hon läser delar av den.

– Svensk samtidslitteratur kan irritera mig men jag vill hålla mig à jour. Fast jag är tacksam över att det inte är 90-tal längre – då var det väldigt likriktat med samma barndomar på kortprosa skrivna av Biskops Arnö-elever som jag blev väldigt trött på, säger hon och plockar ändå ut ett par favoriter i genren: Annika Korpis »Hevonen Häst« och Mare Kandres »Aliide, Aliide«.
Genomgående i livet och författarskapet är att hon tar små, nötta ting på största allvar. Som blommor, stjärnor, hjärta, smärta. Och hästar.

– Visst var jag en hästflicka – det är jag fortfarande även om jag inte rider längre, säger hon. Åter tar hon upp intresset för individers förmåga att skapa sitt eget jag.

– Många hästböcker handlar om den processen där flickan börjar ensam, rundnätt och utsatt, hittar hästen som ingen annan kan tämja, tar sig an den och med kärlek och tålamod vinner hon både hästen och tävlingarna, vänner och sina föräldrars förståelse.

Men frågan om man verkligen kan påverka sin situation förblir obesvarad. Martina Lowden har trots sin bok och en hängiven tro på sin sak ännu inte kommit fram till om hon lyckats. Och hur gick det med bokens terapeutiska verkan?

– Sådär, säger hon efter en stunds tystnad och ler.