Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Kvinnorna vinnare

Fokus skribent Ingmar Karlsson menar att konflikten inte står mellan islam och sekulära krafter utan att det är en maktkamp mellan militären och det regerande partiet.

När demonstranterna intog Istanbuls solstekta gator för några veckor sedan bar de banderoller med karikatyrer där de första bokstäverna i utrikesminister Abdullah Güls förnamn skrevs med stora bokstäver, ABD, vilket är den turkiska förkortningen för USA. Samtidigt som den sittande regeringen anklagas för att islamisera landet anklagas ministern alltså för att vara amerikansk agent, vilket kan tyckas paradoxalt.

Temperaturen har skruvats upp rejält i turkisk politik, och som en konsekvens har parlamentsvalet nu tidigarelagts, från 4 november till 22 juli.

Och det har förutsättningar att bli lika dramatiskt som valet 2002, då det religiöst präglade rättvise- och utvecklingspartiet AKP fick en egen majoritet. Det blev en politisk jordbävning och oppositionen varnade för att Turkiet nu skulle smyg­islamiseras.

AKP gick emellertid till val med ett uttalat proeuropeiskt politiskt program. EU-förhandlingar inleddes och reformprocessen tog fart. Trots att inte en enda religiöst färgad lag införts har varningarna för en hemlig islamistisk agenda inte tystnat, och när AKP nominerade utrikesminister Gül som presidentkandidat sågs detta, och det faktum att hans hustru bär huvudduk, som ett bevis för att Turkiet var på väg att bli ett nytt Iran.

Följden blev jättelika demonstrationer över hela landet. Många av deltagarna var kvinnor som varnade för att AKP-regeringen skulle frånta dem alla de rättig­heter som Kemal Atatürk gav dem för över 80 år sedan. Han avskaffade månggiftet och den islamiska familjelagstiftningen, och införde redan 1930 kvinnlig rösträtt.

Kvinnorna har fått höra att de måste vara tacksamma för detta. Men i en nyligen publicerad studie, »Sex and Power in Turkey – Feminism, Islam and the Maturing of Turkish Democracy« visar European Stability Initiative att de turkiska kvinnornas emancipation i verkligheten har varit begränsad.

Den strafflag som Atatürk införde var kopierad från den italienska från 1889 och anpassad till turkiska traditioner, bland annat synen att kvinnans kropp var mannens egendom och att sexuella övergrepp mot kvinnor var ett brott mot familjens heder. Våldtäkt inom äktenskapet ansågs inte vara ett brott, en våldtäktsman gick fri från straff om han gifte sig med sitt offer och på så sätt räddade den drabbade familjens ära. Strafflindring medgavs om offret för ett våldsbrott ertappats i en otrohetsakt. Ogifta kvinnor värderades genomgående lägre än gifta.

I september 2004 ändrade AKP-regeringen inte mindre än 35 artiklar i strafflagen som undanröjde dessa och en rad andra bestämmelser. Våldtäkt i äktenskapet kriminaliserades, straffsänkning för hedersrelaterade brott ströks, sexuella trakasserier på arbetsplatsen kriminaliserades. Särskilda familjedomstolar har inrättats, arbetslagstiftningen ändrats, nya program har införts för att motverka våld i hemmet och öka kvinnors möjligheter till utbildning. Med dessa lagar kan Turkiet sägas ha tagit första steget in i en postpatriarkal värld.

I motsats till övriga partier har AKP vidare en stor och aktiv kvinno­organisation med 800 000 medlemmar och partiet har infört en kvot på 30 procent kvinnor i de lokala parti­apparaterna. I dag är en dryg tredjedel av partiledningen i Istanbul kvinnor men med betydligt mindre andel på den anatoliska landsbygden i brist på kandidater.

En stor undersökning genomförd av den ansedda tankesmedjan Tesev som publicerades i november 2006 tar också död på myten om en dold agenda och en smygande islamisering av Turkiet.

Jämfört med 1999 har visserligen den andel av befolkningen som i första hand identifierar sig som muslimer ökat från 36 till 45 procent. Men denna stärkta muslimska identitet har inte lett till ett ökat stöd för en politiserad islam. Den andel som ville se politiska partier baserade på religion har minskat från 41 till 25 procent och stödet för en på sharia, den muslimska lagen, baserad religiös stat har fallit dramatiskt från 21 till 9 procent.

Tesevs undersökning visar också att bruket av huvudduk minskat från 16 till 11 procent och att bruket att klä sig i en heltäckande svart dräkt sjunkit från tre till en procent. Däremot har antalet sjalettklädda kvinnor i offentliga miljöer ökat. Men det ska inte nödvändigtvis tolkas som ett resultat av islamisering, utan av en modernisering som fått till resultat att dessa kvinnors yrkesverksamhet ökat och att de nu visar sig och tar plats i samhället.

Turkisk islam saknar de extremistiska drag som finns på så många håll i den muslimska världen. För det första sekulariserades delar av rättsväsendet redan i mitten av 1800-talet, genom att en Europa-inspirerad lagstiftning infördes. Den osmanska staten var en sekulär administrativ apparat, vars politik legitimerades i religiösa termer. Både sekulära politiker och politiska islamister i Turkiet har därför sedan länge blivit påverkade av moderna europeiska tankar och europeisk politik.

För det andra har Turkiet aldrig varit någon koloni. Islam i Turkiet har därför aldrig blivit någon radikal ideologisk överbyggnad för motstånd mot kolonialism, ockupation eller västerländskt förtryck. Den påverkan som västvärlden utövat på Turkiet har därför varit en följd av turkiska politikers eget val och inte av tvång. Trycket i moderniseringsprocessen har kommit inifrån och uppifrån men inte utifrån.

För det tredje har Turkiet trots många ekonomiska kriser inte drabbats av samma socioekonomiska misär och frustration som utgjort grogrunden för religiös extremism på andra håll i den muslimska världen. Missnöje har också kunnat uttryckas politiskt, och genom demokratiska val har politikerna fått sin dom. De olika sufiordnarna har också haft ett viktigt inflytande och bidragit till den pluralism och moderation som karaktäriserar islam i Turkiet.
Sist men inte minst har den snabbt framväxande medelklassen i städerna bidragit till en moderation. Många är religiösa och vill få sin religiositet accepterad men de är präglade av 80 år av sekulärt styre.

Demonstrationstågen ger därför ingen bild av den sociala dynamiken i Turkiet. Vad vi bevittnat är inte en religiös strid utan en politisk maktkamp. Protesterna har varit en reaktion mot att grupper som tidigare hållits utanför det politiska livet nu har fått makten och blivit delaktiga i utformningen av Turkiets framtid.

AKP har blivit språkrör för två grupper; dels en framväxande anatolisk företagar- och medelklass som kulturellt och socialt är mera konservativ än de tidigare härskande skikten, dels för immigranter från landsbygden till storstäderna som strävar efter integration i det moderna samhället. Migranterna ser i AKP ett hopp om en social trygghet och möjlighet till en klassresa.
Men det innebär att den tidigare styrande sekulära eliten nu känner sig hotad och försöker återta sin maktposition genom att mobilisera på gatorna. Motsättningarna är därför i första hand inte mellan ett sekulärt och ett religiöst Turkiet utan en politisk maktkamp mellan olika grupper.

Turkiet har en tioprocentsspärr som gör valutgången 22 juli osäker. En parlamentarisk majoritet för de krafter som nu demonstrerat mot regeringen skulle leda till en inåtvänd nationalistisk politik och ekonomisk stagnation. Men redan nu står det klart att AKP blir största parti, och ett fortsatt förtroende för AKP skulle ge reformprocessen ny kraft. Genom att åter sätta fart på förhandlingsprocessen kan EU på nytt återta sin positiva roll och bli en stabiliserande faktor. Här vilar inte minst ett stort ansvar på Frankrikes nyvalde president Sarkozy.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera