Lena Andersson: Brev till gud

Bäste Gud, vi är en liten krets intellektuella. Vi känner ett djupt missmod med det vulgära kulturklimatet i vårt land (»Det fula landet med de vackra ögonen«, skrev Strindberg). Vill du hjälpa oss? Vi skriver detta brev i skymningen en mjuk augustikväll på Smådalarö, till lommens skri och höstens härold genom löven.

Några av oss tror att du finns, andra invänder: Vad betyder ordet »finns«? Sedan är vi i gång. Somliga bland oss håller för troligt att du inte finns men finns ändå, så att säga, eller finns men ändå inte.

Vågorna kluckar som hos Taube. Kräftsaltet svider på läpparna.

Men en sak vet vi, att du föreligger. Vi har känt din tröst. Du tröstar via grässtrået och nattfukten från havet. Vi kallar det immanens. En av oss är ärkebiskop emeritus. Han är inte säker på att han själv finns. Det är en intressant tanke.

Och nu närmar vi oss vårt ärende: vår tids stora enfald – ateisterna. De är inte många men de skränar och tar plats. De är farliga därför att de är tondöva för musik bortom förståelsen. Och bokstavliga som barn: De föreställer sig att den som »tror på dig« också tror att du existerar. De föreställer sig att man tror att Jesus är Guds son bara för att saken benämns så. De hör ej musiken: Att »son« betyder något annat, att »är« inte är härlett ur infinitivet »vara«, att »Guds« icke är genitiv.

De påstår conditio sine qua non att antingen existerar du, eller också gör du inte det. Detta är fundamentalismens särmärke! Den manikeiska hållning som fört så många i armarna på Hitler och Stalin. Därför är ateisterna vår tids fiende. Medan vi hyllar mellanläget, nyanseringen, avkräver de sina meningsmotståndare svar om dig och ditt, var du finns, vad du vill och kan, varifrån du kom. Som om de var relevanta frågor. Som om vi trodde att du sitter i himlen på ett moln. Som om vi trodde på dig såsom varelse. Som om bildade och belästa människor inte begriper att du inte behöver existera för att vara till som relation. Man kunde le åt dem om de inte vore rabiata.

Vi själva har Freud, Darwin, litteraturen och varandra. Men alla de fattiga i anden, alla de ensamma och sjuka som bara har tv:n om kvällarna, varför vill Christer Sturmark öka deras lidande? Denne it-miljonär i hästsvans har en annan miljonär som sin hejduk, Björn Ulvaeus. Det är en man som inte skulle dra sig för att rimma sängar med pengar. Du måste förstå … vi älskar Dante, Tranströmer.

Vi vänder oss till dig i afton och frågar: Hur bemöter man de tondöva? Hur får man dem att förstå att vi inte »tror« att du »finns«, men att du är till.

Timmen är sen och vi har fyllnat till.

Vi har själva lösningen åt dig! Ta ett revben vardera från Christer Sturmark och Björn Ulvaeus, gnag bort köttet och spela med dessa trumpinnar en himmelsk sonat på ditt instrument. Då kommer de att förstå det som inte går att förstå, men ändå lite grann, på något sätt. /Högaktningsfullt: Vår lilla krets.

Fyra månader går. Inget svar, men det gör inget för brevet har tryckts i tidning och rönt uppskattning för klarspråk och tankeskärpa. På julafton kommer emellertid något singlande genom luften.

Svar till: Vår lilla krets, Smådalarö. Tack för brevet. Jag sitter på ett snömoln och äter en korv. Jättegod. Men snart finns den inte längre såsom korv för då har jag ätit upp den (och låter den återuppstå i ett senare skede). Allah är blank om läpparna, han gick direkt på revbensspjället. Vi har det trevligt men förstår inte vad ni säger. Hör av er igen när ni har bestämt er. Så att säga. Hälsningar G.

Text: Lena Andersson