Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Herman Lindqvist: Sluta skända kvinnan

De stora modehusen i Paris och Milano har nyss avslutat sina visningar av hur damerna ska se ut nästa vår och bedrövad kan jag inte låta bli att utropa:

Hur länge ska denna skändning av kvinnokroppen få fortsätta?

Då man ser paraden av mannekänger som bär upp de nya kläderna, slås man av tanken att så många av modeskaparna är personer som inte älskar kvinnor utan tvärtom i många fall verkar känna avsky och äckel inför kvinnans former.

För dem är mannekängerna bara vandrande klädhängare och svajande klädställningar som de kan hänga upp sina senaste kreationer på, skapelser som inte är gjorda för kvinnor utan för att imponera på kollegerna. Ibland är paraden så makaber att modellerna ser ut som en samling patienter från Josef Mengeles klinik i Auschwitz. Det är som om dr Mengele kommenderat in några av sina ännu levande offer, hängt på dem lite tyger och beordrat dem att vandra fram och tillbaka. Många verkar vara så illa däran att de knappt kan röra sig, deras ansikten uttrycker förtvivlan, lidande och föga hopp om att de ska leva till kvällen.

Varje modeparad avslutas med att modeskaparen själv kommer in med sina modeller i en grande finale, som om han leder mannekängerna, vars livslågor ännu flämtar svagt, i en makaber dödsdans, som förmodligen avslutas med att han själv skrattar hela vägen till banken för att kanske sedan fly till Argentina, som den riktiga Mengele gjorde.

Ibland kan man bli förledd av det massmediala trycket i Sverige, men det är fortfarande ett orubbligt faktum att majoriteten av pojkar söker flickor och flickor söker pojkar.

Utan att kunna hänvisa till vetenskapliga undersökningar vågar jag därför påstå att de flesta män är så funtade att de varmt uppskattar ett kvinnligt leende och kvinnans former, en välfylld byst, vackra ben, lår, midja och vackert hår. Kort sagt allt det som de modeskapande männen oftast försöker dölja, skyla över, förfula eller göra så groteskt som möjligt, eftersom dessa kreatörers mål inte är att upphöja och försköna det vackraste som finns, kvinnan, utan avsikten är att modevisningen enbart ska demonstrera modeskaparens kreativitet och sinnestillstånd. Eftersom han inte älskar kvinnor är den kvinnliga mannekängen snarast i vägen, hennes kropp är ett hinder som ska undanröjas.

Varför har det blivit så här? Varför protesterar inte kvinnorna i publiken utan spelar med i sorgedramat? Vem vill klä sig i plagg som associerar till död och lidande? Vart har den omtalade kvinnliga empatin tagit vägen? Varför skyndar åskådarna inte fram och hjälper de lidande flickmannekängerna till närmaste sjukhus? I stället applåderar publiken förtjust och någon dag senare kan man se annonser i media och ute på gator och torg med samma dödsänglar i absurda positioner iförda de nya plaggen.

Modet är alltid en spegling av tidsandan. Historiskt har det varit så att klädskaparna har visat mer av kvinnokroppen och dess naturliga former under högkonjunktur och dragit på med mer tyg i kristider. Ju bättre tider, desto kortare kjolar. Då alla kurvor pekar nedåt har kjolarna blivit längre. Det är historiskt statistiskt bevisat. I dystra tider har klädskaparna dessutom ofta gått tillbaka i historien och försökt återuppliva gamla stilar. Lågkonjunktur skapar alltså klädnostalgi.

Därmed skulle varje säsongs modeparad vara som ett slags barometer på tillståndet i världen. Med den historiska kunskapen är det med stigande fasa man kan konstatera att vi inte bara går mot dåliga tider. Förintelsen är nära.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera