Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Sahlin är naken

Socialdemokratin vågar inte prata om framtiden utan definierar sig istället utifrån partiledaren.

Debatten mellan statsministern och den socialdemokratiska partiordföranden i söndagens »Agenda« var talande. Reinfeldt kom till studion hårt pressad av skrumpnande opinionssiffror, avhopp och folkligt motstånd mot de försämringar för sjuka och arbetslösa som ska finansiera regeringens skattesänkningar. Alla förutsättningar för en massaker stod uppradade men istället för att i direktsändning käkas upp levande möttes Reinfeldt av en defensiv Sahlin som undvek konfrontation.

Hur går det ihop?

Mona Sahlin framställs ofta som den totala motsatsen till Göran Persson, hon är vad han inte är och just därför är hon där hon är. Rentav betraktas Sahlin som så fullständigt skild från Persson att hon egentligen inte ens är hans efterträdare. I själva verket är Mona Sahlin Anna Lindhs efterträdare, i alla fall om man får tro Sahlin själv när hon sommarpratade i P1.

Anna Lindh skulle ha blivit partiledare och Mona Sahlin skulle ha suttit vid hennes högra sida. Vilken partikongress som valde Anna Lindh till ordförande förtäljer inte historien och det spelar ingen roll. Bilden är satt, det är bilden som räknas och bilden visar en rak linje från Olof Palme genom Anna Lindh och nu vidare till Sahlin.

Göran Persson är bortretuscherad från fotografierna och verkar personligen inte helt missnöjd med faktumet. Vad ingen pratar om är att anledningen till att Sahlin har detta behov av att ständigt upprepa att hon inte är Göran Persson är att hon faktiskt är skyldig till precis det som hon så intensivt förnekar: Mona Sahlin är i mycket hög grad Göran Persson.

Politisk kompetens har det senaste decenniet allt mindre definierats som förmåga att genomföra reformer och alltmer till förmåga att göra sig själv omtyckt. Politiskt ledarskap blir att manipulera olika symboler i medierummet och inte att formulera politiska visioner. Klas Gustavsson påpekade i en tre år gammal analys av Göran Persson i tidningen Arena att fixeringen vid person och jakten på karisma har blivit ett sätt att dölja att politiken har förlorat sina emancipatoriska anspråk.

Socialdemokratin vågar inte prata om framtiden och definierar därför i stället sig själv utifrån ledarens personliga egenskaper. Då gällde upprördheten att Göran Persson i alltför hög grad drog uppmärksamheten till sin person i stället för att vara tydlig i vad han ville politiskt. I dag tre år senare låter denna analys av Persson märklig eftersom han i jämförelse med Sahlin knappast längre uppfattas på detta sätt. Den utveckling som påbörjades under Persson har i dag blivit så mycket mer extrem.

När Sahlin i söndags gick in i debatten mot Reinfeldt gjorde hon det inte beväpnad med siffror (det var anmärkningsvärt få sådana) utan beväpnad med sin sympatiska personlighet och sin ambition att vrida det socialdemokratiska varumärket åt ett mer ödmjukt och inkännande håll. Varumärket prioriteras framför den politiska konflikten, och medieutvecklingen leder till att det minst lika mycket är bilden av partiet som recenseras som dess argument. Det påstås att socialdemokratin förlorade makten på den förre ledarens personlighet och därför är bilden av den nya ledarens personlighet högsta prioritet. Mona Sahlin kopplar inte greppet på Reinfeldt eftersom hon inte behöver det, det är viktigare att jobba på varumärket. Det mest framskjutna budskapet i Sahlins sommartal i Botkyrka var inte något som hon sade utan själva faktumet att hon var i Botkyrka.

Vänsterns roll handlar i dag mindre om att förklara att politisk reform är nödvändigt och mer om att försöka bevisa att politisk reform är möjlig. Debatten i söndags följde detta mönster. Dagens konflikt i svensk politik handlar om huruvida trygghetssystem som sådana kan fungera som språngbrädor för individer och därför bör byggas starka, eller är något som söver människor till utanförskap och därför bör försvagas. Det är en konflikt som socialdemokratin måste ta eftersom den är fullständigt fundamental för varje dröm om ett rimligare samhälle, den kan inte under några omständigheter skjutas upp tills rådslagsarbetet är färdigt. Det finns ett stadium när ödmjukhet övergår i likgiltighet, personlighet är inget substitut för politik. Kejsarinnan är naken och det är precis som det ska vara, vi måste bara erkänna det.

***

Förresten Bill Clinton föreläste i veckan i Göteborg och förklarade ytterst pedagogiskt hur en aktiv politik med satsningar på utbildning och forskning för att ständigt skapa fler och mer kvalificerade jobb är vägen för en liten och öppen ekonomi att klara globaliseringen. Man kan alltid hoppas att Anders E Borg lyssnade eftersom han och regeringen vill gå motsatt väg och tror att jobb skapas genom sänkta ersättningsnivåer.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera