Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Kommunismens röda drömmar

Revolutionen inställd. Vladimir Lenin och Che Guevara skulle fnysa åt dagens socialistiska kämpar. Varken i KPML(r):s klassiska lokal i Göteborg eller i Evo Morales Bolivia hörs det något vapenskarammel längre.

Doften av fuktigt ylle, damm och linsgryta sitter i väggarna. Scenen är densamma som i tv-serien »Upp till kamp«. Den ligger i samma kala lokaler, med samma revolutionsröda skynken på väggarna, på samma adress i Göteborgs Hagakvarter. Och från scenen hörs samma tongångar om kapitalism, solidaritet och klasskamp. Det är r:arnas afton – som i KPML(r). Men det är inte 1968, det är oktober 2007. I kväll är det överlevarnas avdelningsmöte.

Även om det finns en del ungdomar med både arbetarkeps och skägg i publiken, så är de flesta i övre medelåldern. De har varit med på hela resan – från sextiotalets segervissa revolutionsoptimism till dagens nötta ideal. Här i byggnaden spelades alltså SVT:s hyllade tv-serie in, och här huserar sedan 1973 Sveriges kommunistiska parti. Men sedan dess har den självklarhet med vilken unga idealister på sjuttiotalet kallade sig marxister, stalinister eller kommunister ersatts av vankelmod och isolering.

På storhetstiden på 1970-talet drog mötena över tusen personer och andra lokaler fick abonneras. I kväll är det en decimerad skara på runt sjuttio personer.

– Det blåser inte precis några starka vänstervindar, säger partiordföranden Anders Carlson från talarstolen.

En efter en går upp i talarstolen och beklagar situationen inom vård, bostadspolitik och arbetsmarknad. När Thomas Dahlén kliver upp på scen och i sann stå-upp-komik-anda berättar om sina duster med ledningen på SKF får folk skratta lite också. Han talar om bolagets monstruösa vinster, futtiga lönehöjningar och etablissemangets oheliga allianser.

– Bolagstopparna är i maskopi med högerregeringen. Det var de med den förra – socialdemokratiska – högerregeringen också!

Långt från Göteborg, för snart nittio år sedan, inleddes ett av världshistoriens mest omvälvande politiska experiment när bolsjevikerna den 7 november tog makten i Ryssland. Benämningen oktoberrevolutionen är omtvistad. Oomtvistat är däremot att svallvågorna som sköljde över världen förändrade hela 1900-talets historia.

Ännu längre tillbaka i tiden, år 1848, inledde Marx och Engels sitt kommunistiska manifest med att »Det går ett spöke genom Europa. Det spöket är kommunismen«. Det spöket är närvarande i högsta grad än i dag. Men det handlar inte om den pigga revolutionära fantom som författarna avsåg, utan snarare en osalig ande med livshotande skador.

Den idealistiska bild av kommunismen som attraherat många handlar om en ny, rättvisare värld med solidaritet och frihet. En god ideologi. Men i praktiken har kommunismen blott innehållit spillror av detta. I stället har kommunistländerna präglats av våld, korruption, ekonomiskt moras och avsaknad av demokrati. Och även om många kan sympatisera med kommunistiska idéer om människans frigörelse och upprättelse för samhällets förtryckta har den historiska belastningen blivit ohållbar sedan kommunismens folkmord och brott mot mänskligheten blivit kända.

I kommunismens namn har långt fler fått sätta livet till än i nazismens, den ideologi som ändå fått förkroppsliga ondska och folkmord. Under 1900-talet beräknas astronomiska hundra miljoner människor ha dödats under kommunistiska regimer, främst i Sovjet och Kina, men även i Sydostasien, Östeuropa, Afrika och Latinamerika. Utöver massmord och tyranni ledde kommunismens ekonomiska och sociala experiment dessutom till massvält, social misär, miljöförstöring och ekonomisk förödelse.

– Myterna om kommunismens ekonomiska framsteg är rent lögnaktiga. Den ledde i själva verket till total ekonomisk stagnation och ett fruktansvärt slöseri, säger nationalekonomen och professorn i öststatsforskning Stefan Hedlund som specialiserat sig på den sovjetiska ekonomin.

Orsakerna till att kommunismen blev våldets i stället för rättvisans ideologi är förstås många och komplexa. Men till att börja med gjorde varken Marx teori eller Lenins praktik några anspråk på demokratisk förankring. Tvärtom, Marx föreskrev proletariatets med våld genomförda diktatur, och så snart oktoberrevolutionen var genomförd blev Lenins mål att erövra absolut makt och testa den kommunistiska läran.

Vidare var kanske inte omständigheterna kring oktoberrevolutionen idealiska – Tsarryssland hade inte utvecklat en fungerande kapitalism och det fanns ingen demokratisk tradition. Och när revolutionen, eller snarare kuppen, väl genomfördes hade den inget brett stöd – vare sig bland socialister, intellektuella, arbetare eller befolkning. Det var en extremt liten hårdför grupp bolsjeviker som lyckades ta makten i ett land som befann sig i militärt, politiskt och ekonomiskt kaos.

– En märklig politisk bedrift som kunde genomföras enbart på grund av en sällan skådad målmedvetenhet – och en del vapen, säger professor Mats Lindberg vid statsvetenskapliga institutionen i Örebro.

Därtill hade kommunisterna ett trumfkort; de hade vetenskapliga pretentioner om att sitta inne på alla svar och kunna lösa alla problem. Denna deterministiska syn på historien blev fatal för ekonomin. Samtidigt som resten av världen utvecklade marknadsekonomin styrde Ryssland med tvång och planekonomi, utan att varken lyckas bygga eller sprida välstånd till befolkningen.

Tillbaka i matsalen hos Göteborgs kommunister sitter ombudsmannen Robert Mathiasson och sätter i sig valda delar av den palestinska buffén. På hans t-shirt står det »Alltid rött – alltid rätt«. I samma lokaler sjöng man för 30 år sedan lovsånger åt Stalin – men Robert Mathiasson sympatiserar inte med Sovjets kommunister i dag.

– Byråkrater och politrucker skaffade sig själva privilegier. De svek grundidealet att ge arbetarna makten och satte sina egna intressen framför folkets, säger han.

Robert Mathiasson vill ha en äkta revolution, däremot är han trött på att ständigt behöva försvara sin politiska övertygelse och att han ska ta avstånd från kommunismens brott.

Men i det avseendet är Robert Mathiasson rätt ensam. Få vänstersympatisörer vill i dag kalla sig kommunister – och det beror i hög grad på just kommunismens blodbesudlade brottsregister. Vänsterpartiets kopplingar till kommunismen utgör fortfarande en belastning och ämnet är känsligt. Bara en av fem tillfrågade vänsterpartister kunde tänka sig att tala med Fokus om kommunismen. Vissa tyckte att frågorna var felaktigt ställda och andra att vänsterpartister inte skulle ha mer att säga i detta ämne än någon annan.

Allmänt bekant är i alla fall att partiledaren Lars Ohly – som inte heller vill prata om kommunism med Fokus – efter ojämn kamp med massmedia motvilligt fick ge upp beteckningen kommunist i oktober 2005.

Josefin Brink tillhör den nya generationen vänsterpartister. Hon tycker att det var dumt att hålla fast vid epitetet, men menar att det kommunistiska tankegodset i sig kan vara användbart trots att Sovjet med flera förfelat de grundläggande idéerna om jämlikhet och fred.

– Man kan jämföra med kristendomen som trots korståg och kolonialism tillåts gå vidare och omdefiniera sin roll och sitt budskap, säger hon.

Socialdemokraternas förre partisekreterare Lars Stjernkvist är en av dem som hårdast kritiserade vänsterpartiets och Lars Ohlys otydliga förhållande till kommunismen. Han kan förvisso inse sitt eget partis släktskap med kommunismen.

– Men det är inte en släkting jag är stolt över, säger han.

För honom är saken klar i och med att kommunismen hamnade på fel sida av gränsen till demokrati.

Andra hyser viss sympati för de kommunistiska idéerna. Dalademokratens chefredaktör Göran Greider är en av landets mest envisa socialister. Han håller fast vid drömmen om det klasslösa samhället som det viktigaste målet för social rättvisa – även om han är medveten om att det är en utopi. Vänstertidningen Flammans chefredaktör Aron Etzler tror också att kapitalismen på sikt ska ersättas av ett bättre och mer demokratiskt klasslöst samhälle.

– Jag medger att det är en sorts tro, men det är en strävan som gör livet värt att leva.

Annika Åhnberg är före detta socialdemokratisk jordbruksminister – och före detta kommunist. I sin ungdom attraherades hon starkt av den kommunistiska ideologins löften om slopade klassklyftor.

– Sedan fanns det väldigt lite seriös diskussion om vad kommunismen egentligen innebar på sjuttiotalet.

Senare tyckte hon att det blev ett glapp mellan vackra ord och brutal verklighet, och kom då till insikten om att man inte kan ge kommunismen en egen innebörd. 1992 lämnade hon vänsterpartiet.

– Man slopade beteckningen »kommunisterna«, men det skedde under galgen och utan att man på allvar tog avstånd från kommunismens innehåll, säger hon.

Men för att återgå till oktoberrevolutionen råder inga tvivel om att efterverkningarna var omfattande. Kommunismen tjänade under 1900-talet inte bara som demon, utan även som inspiration och motkraft.

– Den stora paradoxen är att kommunismen skapade demokrati utanför Sovjets och dess lydstaters gränser, medan det innanför rådde diktatur och förtryck, säger Aron Etzler.

I den europeiska politiken blev Ryssland en källa till inspiration för vänsterrörelsen och socialdemokraterna fick större förhandlingsutrymme. Sociala reformer och allmän rösträtt genomfördes och högern fick något nytt att förhålla sig till.

– Kommunismen gjorde kapitalisterna lite snällare, tror Göran Greider.

Dessutom var kommunismen en antikolonial rörelse som ledde till att den snabba avkoloniseringen ofta seglade under kommunistisk flagg. Dessvärre ledde det sällan till fullödiga demokratier, och många blev i stället lydstater under det sovjetiska imperiet.

Ideologin breddade också det internationella tänkandet med budskapet om att världen sträcker sig bortom den egna horisonten. Strävan efter bredare internationell solidaritet och engagemang väcktes, och än i dag går det antikoloniala draget igen i antiglobaliseringsrörelsen.

Finns det då någon framtid för kommunismen? R:arna i Haga är optimistiska. Robert Mathiasson tycker att det är löjligt att tro att dagens samhälle skulle vara det bästa vi kan åstadkomma – han arbetar för ett förnuftigare, mänskligare samhälle där vi inte krigar och suger ut folk.

– Självklart är jag både demokrat och kommunist. Jag tycker bara inte att det rådande statsskicket i Sverige är demokratiskt nog, vi vill ha ett verkligt folkstyre.

Nu strider kommunismen för sin överlevnad – och hälsotillståndet kan betecknas som kritiskt. Göran Greider gör bedömningen att ideologin är »svårt medtagen, demoniserad och inträngd i ett hörn – men inte helt utan liv.«

De flesta andra tror att han har fel – med 1900-talet utraderades möjligheterna för kommunismen att bli en demokratisk politisk kraft värd att tas på allvar igen. Den kommunistiska massakern var så förödande att inget rehabiliteringsläger i världen kan återupprätta ideologin igen. Kommunismen må under förra seklet ha tjänat både som motkraft till högern och som inspiration för antikoloniserings- och solidaritetsrörelser.

Men i dag är kommunistrevolutionernas tid förbrukad och världens vänstersympatisörer bygger sin politiska framtid på demokrati.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera