Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

Barbro Lindgren: »Det ska vara sant«

Årets mest uppmärksammade skönlitteratur är självbiografisk. För de voyeuristiska och identifikationssökande har bordet aldrig varit så frikostigt dukat. Men när Barbro Lindgren för mer än 30 år sedan gav ut sina självbiografiska böcker var förutsättningarna annorlunda och greppet ovanligt.

Hennes Sparvel-böcker och tonårsdagböcker »Jättehemligt«, »Världshemligt« och »Bladen brinner« har påverkat den skrivande 70-talistgenerationen starkt. Själv skrev jag inte bara dagbok som hon, utan hade både en tidning som hette »The happy newspaper« för att Barbro och hennes kompis gjorde »The happy corkscrew«, och döpte äppelträdet utanför sovrumsfönstret till »Jumia« för att Barbro döpte björken utanför sitt till »Teresia«.

Vi stämmer träff på Piccolino på Hötorgshallen i Stockholm, eftersom ett av de få jobb Barbro Lindgren haft innan hon blev författare var att jobba på en kaffe­bar i Kungsträdgården, den allra första som Piccolinos grundare ägde. Jag vill tala om hur det var att ge ut böcker där många vänner, klasskamrater, lärare och släktingar namnges och beskrivs närgånget.

Varför började du skriva om dig själv?

– Jag hade alltid skrivit, men inget av värde till att börja med. Jag skrev om saker jag inte visste något om. Sen förstod jag att jag måste börja skriva om sånt jag själv känner till – och det enda som jag hade varit med om då var min barndom. Men jag trodde att jag måste göra om allting, så i min allra första bok »Mattias sommar« lät jag en liten pojke uppleva allt som jag själv upplevt.

– Sen efter några år ville jag skriva om min barndom, men precis som den var, med riktiga namn.

Hur gjorde du då?

– Jag fick ju tänka på att jag inte kunde skriva vad som helst. Jag ville inte göra någon illa. Därför kunde jag inte heller skriva om en del intressanta saker som hade varit bra att ha med.

Som vad?

– Relationerna hemma. Sen har jag varit ganska orolig ändå när jag givit ut böckerna, för vad alla ska säga. Jag kunde få ångest för det. Men jag har tänkt mycket på hur jag skildrar människor. Även om jag skildrar dem på ett barns sätt, ur ett barns perspektiv, så kan det såra och göra illa och det plågas jag lite av.

Var det någon som reagerade då?

– Några tyckte det var tråkigt att de inte kom med! Men en gång när jag var ute och läste så kom det fram en person och sa »Du har skrivit om min mormor. Hon funderade på att stämma dig!«. Vet du varför? Det var en portvaktstant vid vår affär som var jättedum, hon sade åt min mormor som höll på att svimma att hon inte fick sätta sig på deras bänk för att den var »privat«. Så på kvällarna brukade vi sjunga utanför hennes fönster (Barbro sjunger) »Appelstam, Appelstam, Ängbys värsta skam, öron som en elefant har denna jävla tant!«. Det var nog det värsta jag gjort. Men det var ändå rätt åt henne.

Vad tyckte dina syskon?

– Min äldsta syster har gråtit ibland när hon läst böckerna om barndomen. Hon tyckte inte alls att det var som jag beskrev det. Hon var mer strängt hållen än mig. Jag var mycket friare, säger hon.

Just frihet är genomgående i allt Barbro Lindgren skriver. Barnens lek och fantasier, frihet att bestämma själv. Hon ger sällan intervjuer, för att hon inte tycker om att prata, och vill helst avsluta alla samtal så fort som möjligt.

Intrycket är ändå att hon pratar på glatt, även om det blir svårare ju mer folk och stökigare det blir omkring. Räkmackan får hon snabbt tugga i sig när illustratören Jane Bark pratar. Och hon behåller kappan på. Hon säger att hon hör sämre, har värk och har blivit mycket mer glömsk med åren. Men döden skrämmer henne inte alls på samma sätt som förr.

Från det när jag läste dina böcker som barn minns jag mest alla relationer och vänner. Nu när jag läste om dem inser jag hur oerhört mycket läskigt du har med, död, barnförlamning, mardrömmar, barn som försvinner och fula gubbar.

– Jajjamänsan! Jag är inte så mycket för idyller och romantik. Det är mer spännande med hemskheter. Men jag har fått ur mig det mesta nu.

Vad läser du själv?

– Lyrik. Men den ska ju vara bra. Jag tycker om prosadikter men vill att det ska handla om något. Jag vill inte sitta som ett fån och inte fatta. Den polske poeten Miłos tycker jag om (tar upp några papper i en plastficka), jag kan läsa några strofer: »och allt jag lärde känna här i världen är som en trädgård jag ser från grinden«. Det önskar jag att jag hade skrivit. »Ängeln på sjunde trappsteget« av Frank McCourt var både förfärlig och rolig. Såna böcker gillar jag. Det ska vara sant, annars får det vara.

Finns det något du ångrar att du skrivit?

– Nja, en del stycken i »Bladen brinner« skäms jag lite för. Det finns en hel del pinsamheter i den. Men den är skriven för ungdomar som upplever detsamma och för dem kan det vara bra.

Har du satt upp några begränsningar för dig själv om vilka självupplevda saker du berättar om?

– Jag är ganska restriktiv. En del vänder ju ut och in på sig själva och på deras olika förhållande och sitt sexliv och det skulle aldrig falla mig in att göra. Det är faktiskt en fråga om värdighet.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera