Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Ulrika Knutson: Sluta mobba gud

Visst borde man kunna kräva lite större intelektuell redlighet i religionsdebatten – även av ateisterna.

När stridbara ateister nuförtiden ska ställa kristendomen vid skampålen så hänvisar man först som sist till korstågen och inkvisitionen. Det var ju inga snygga företag. Då krymper vanligen humanisterna i prästrock, och ser, fullt begripligt, lite olyckliga ut.

Det hedrar dem.

Men med tanke på att den kristna kyrkan under ungefär femtonhundra år var den enda stora organisationsformen för det mesta av mänsklig verksamhet i vår del av världen, skulle man kunna invända att deras synsätt är en smula ohistoriskt. Eller i konsekvensens namn borde de också ge den kristna kyrkan erkännande, åtminstone för sjukvården och all högre utbildning.

Ibland lånar gudskritikerna feministiska argument, och utmålar Vår Herre som en hård patriark, ett riktigt skäggspöke. Men han har visat andra sidor också. Under de första århundradena av vår tideräkning var det kvinnor och slavar som kom rusande till gudstjänst. Det var ju inte så att Zeus och Mars direkt sågs som kvinnornas beskyddare.

Många kvinnor och slavar tog därför några passager i det kristna evangeliet på djupaste allvar:

– Här är icke jude eller grek, man eller kvinna. Alla är ett i Kristus.

Kvinnor, barn och slavar lobbade för Jesus, och satte press på de mäktiga i Rom.

En feministisk pionjär som Fredrika Bremer blev på 1840-talet inte kvinnosakskämpe trots att hon var varmt religiös, utan just därför att hon var kristen. Se, Herrens tjänarinna! var inte ett inlägg i pigdebatten för henne, utan ett stöddigt påpekande att individen är ansvarig för sitt verk inför Gud, kvinnan likaväl som mannen.

Häxprocesserna är ett svart stråk i västerlandets historia, och kyrkan är sannerligen insyltad upp över öronen, på Djävulens sida. Även om Sverige var tämligen skonat dog många oskyldiga under 1600-talet, främst kvinnor.

Om detta berättar Bengt Ankarloo i en av årets utmärkta böcker, »Satans raseri«. Han är professor emeritus i historia, och världsledande expert på trolldom och häxprocesser.

Det är en viktig bok, av många skäl. För det första visar Ankarloo hur vår upplysta kultur står på ett moras av magi och trolldom. Antikens stolta gudavärld, Jahve och Jesus, Allah och Muhammed är bara barnrumpor i förhållande till häxorna, som verkar ha hjälpt eller stjälpt människobarnen sedan tidernas gryning.

Kristendomen försökte förstås utrota häxor och demoner, men det gick trögt. Till och med den häxkritiske Augustinus fick ge upp och kompromissa. Lite magi skulle en riktig kyrka tåla, menade han. Prästerna fick själva ge sig ut och stänka vigvatten på åkrarna, innan druider och trollkarlar hann före. Augustinus försvarar sin kompromiss:

»Guds kyrka, instiftad som hon är mitt i en skräphög av agnar och snäckskal, måste tolerera många ting.«

En skräphög av agnar och snäckskal – vilken klarsynt bild av historien och civilisationen!

Men under senmedeltiden gick häxprocesserna över styr.

Hos oss har läkaren och upplysningsmannen Urban Hjärne fått äran av att ha satt stopp för de vansinniga vittnena, de grymma förhören under tortyr och de vettlösa domarna.

Men det är inte riktigt sant. Hjärne var faktiskt inte ens på plats vid den historiska rättegång när kommissionen för häxprocesserna i Stockholm satte ned foten 1676.

Nej, de tre modiga var inte läkare utan prästmän, de unga kaplanerna Sparrman, Leufstadius och Noraeus. De gillade inte att som själasörjare sitta och utdela dödsdomar. Men även om deras bevekelsegrunder var etiska, så var deras list juridisk.

De krävde helt enkelt bättre bevisning, och riktiga korsförhör. Med mer intellektuell skärpa i rätten så föll de upphetsade vittnenas sagor ihop.

Alla häxorna blev frikända, men tre vittnen sändes i stället till stupstocken, androm till varnagel. Så upphörde häxprocesserna i vårt land – vilket inte innebar att sämjan blev total mellan alla parter. Men att tjuvmjölka med hjälp av trollbläror är fortfarande förbjudet.

På samma sätt borde man kunna kräva större intellektuell redlighet av de nya ateisterna – åtminstone så länge de kallar sig Humanisterna.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera