Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

Eva Swartz, förlagschef och kulturpamp

Stockholm är novembergrått och skumt i väntan på tindrande adventljus. På en bullrig restaurang vid Stureplan susar en röd uppenbarelse in och slår sig ner vid bordet, bara lätt försenad. Det är Eva Swartz, känd för sina uppiggande klädval.

Likt en hök slår hon genast ner på ett slarvfel i menyn – »fiterade« vårrullar. När hon lämnade TV4 och började som vd på Natur & Kultur för två år sen tänkte personalen: vad skönt med en tv-människa, nu slipper vi en petimäter.

– Men då visste de inte att jag är en gammal korrekturläsare, som blir tokig på små skrivfel.

När Eva Swartz fick frågan om att ta över det ärevördiga bokförlaget blev hon överraskad över att någon överhuvudtaget kom ihåg att hon kunde läsa efter så många år i tv-branschen. Många förknippade henne i stället med utskällda dokusåpor som »Farmen« och »Paradise Hotel«. Men faktum är att hon i början av sin karriär jobbade både på antikvariat och som redaktör på Coeckelberghs förlag. Hon frilansade också som översättare av Hitchcock-deckare och kärleksromaner ur »Vita serien«.

– Kioskromanerna skulle adapteras till svensk miljö, och jag brukade roa mig med att ge huvudpersonerna namn efter mina favoritförfattare, som till exempel Erik Lindegren. Det var ingen som genomskådade det, konstaterar hon förtjust.

Nu får hon helt och hållet uppslukas av sin passion för böcker. Det är en spännande tid, påpekar hon. Bokbranschen är stadd i förändring och litteraturen sprids på nya sätt, som ljudböcker, e-böcker och print-on-demand.

Nu kuskar hon dessutom land och rike runt som regeringens kulturutredare, träffar enskilda kulturutövare som gallerister och teatergrupper i intensiva samtal och imponeras av bredden i det svenska kulturlivet.

– Utbudet är enormt och svårigheten är att hinna med och utnyttja allt som är intressant. Vad som däremot saknas är en mer seriös debatt om kulturpolitiken. Vilket ansvar ska staten ta och vad behöver det offentliga bidra med?

Men hon värjer sig mot dem som angripit utredningen för att den skulle syfta till att kommersialisera kulturlivet och skära bort statligt stöd.

– Det är nonsens. Den svenska statsbudgeten ger lika mycket pengar till kultur som många andra länder. Skillnaden är att där finns också fler kultursponsorer. Här är vi mer ovana vid sådant. Ofta sponsrar ortens företag hellre det lokala bandylaget än den lokala teatern.

Det finns ingrodda attityder som tar tid att ändra, tror Eva Swartz, men hon har också redan hunnit se exempel på nytänkande på flera håll.

– Senast var vi i Malmö, och där har man en mer internationell syn på kulturområdet. Och i Västra Götaland ligger man långt fram i kontakterna med näringslivet.

Utanför faller mörkret och snön. Favoritlandet Italien känns långt borta. Det började på 80-talet när hon arbetade vid Italienska kulturinstitutet. Hon blev en fena på språket, och kärleken har fördjupats.

Sen ett par år lever hon också med en äkta italienare, fastän uppvuxen i Sverige: industrimannen Salvatore Grimaldi, för många välbekant som »Cykelkungen«. De reser gärna till Medelhavet, och ofta till Trieste som fram till första världskriget var Österrike-Ungerns marina port, och hemvist för stora författare som Italo Svevo och James Joyce.

– Trieste är inte insmickrande, utan man får anstränga sig lite. Det är också en gränsstad med många kulturer: det italienska, österrikiska och slaviska. Precis det tycker jag om.

Eva Swartz bodde där på 80-talet, och det var på vippen att hon hade börjat doktorera i italiensk litteratur med just Svevo som forskningsämne. Handledare kunde ha blivit Claudio Magris, Triesteprofessorn som är mest känd för sin bok »Donau«.

– Jag hade stämt möte med honom just efter att »Donau« kommit ut, och var väldigt nervös. Plötsligt slogs den tunga universitetsporten upp med ett brak, och denne stilige centraleuropé skyndade ut och det första han utropade var: »Eva, är du hungrig?!« Då förstod jag att vi skulle få god kontakt.

Men det blev ingen doktorsavhandling. Man kan inte hinna med allt, påpekar hon med ett stänk av frustration i rösten.

Inte långt från Trieste bor förresten brodern Richard Swartz, författare och SvD-journalist, och hans fru, författaren Slavenka Drakulic. Den kroatiska byn heter Sovinjak, ursprungligen en istrisk medeltidsstad, och ligger högt uppe i de ensliga bergen nära den slovenska gränsen. Landskapet är en vildare variant av Toscana.

– Och livet där är precis som i hans böcker. Där finns den lurige värdshusvärden och den plirande gamla gumman, som motvilligt lånar ut nyckeln till kyrktornet.

Efter denna drömska sydländska utflykt gör sig vardagens jäkt påmind igen.

Espresson är urdrucken, men vi hinner konstatera att Eva Swartz inte känner någon större längtan till tv igen och att hon inte, just nu, bär på några stora drömmar som hon vill förverkliga.

– Jag har många små, vardagliga drömmar som jag ser till att genomföra. Men en dröm går redan nu i uppfyllelse: att få bli avtecknad av Jane Bark, det är häftigt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera