Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Herman Lindqvist: Den snövita politikern

Det är mycket som skiljer Sverige från omvärlden. Ett av de starkaste dragen är den svenska fundamentalismen som visar sig på många sätt i samhället, inte minst i den pågående massmediekampanjen mot politiker.

Mönstret är alltid detsamma. En nyutnämnd minister eller annan toppolitiker presenteras. I samma ögonblick utbryter en tävlan mellan media om vem som först kan lägga fram bevis för diverse »brott« i politikerns förflutna. Man kan gå ända ner till »en och annan 50-lapp och en chipspåse till barnvakten då och då för femton år sedan«. Denna bekännelse leder ofrånkomligt till stämpeln SVART över politikerns porträtt.

Inte så sällan har de nyutnämnda tvingats avgå ganska snart under medias allt intensivare beskjutning.
Detta är oerhört exotiskt. Ministerutnämningar behandlas i Sverige som en belöning och inte som början på en ny karriär.

Den första fråga media borde ställa sig då den nyutnämnde träder fram är: Har han/hon meriter för sitt uppdrag? Kan personen klara sitt uppdrag?

Sen bör man vänta och se vad ministern gör. Jag är säker på att mången lysande administrativ talang har spolats bort i den massmediala hysterin över några tusenlappar som inte beskattades långt innan personen hade något politiskt ansvar.

Bakom detta för Sverige unika krav på obefläckat förflutet för politikerna ligger vårt djupa protestantiska arv. Sverige var under 1600-talet Europas ledande protestantnation, hjältekonungen Gustav II Adolfs hemland, ett land med sträng kyrkoplikt för alla, där den som bröt mot Bibelns och kyrkans regler bestraffades hårt. Syndare jagades med inkvisitorisk nit. Alla lärde sig att falla in i leden, avvikelser accepterades inte.

Så småningom gled den religiösa tron över i politiska ideologier, i synnerhet i den socialistiska och socialdemokratiska. Den som var osolidarisk stöttes ut. Den som inte hade jämlikhet, frihet och broderskap som statsreligion, betraktades som fiende till utveckling och demokrati, en bakåtsträvande förtryckare.

I vår tid har den protestantiska fundamentalismen gått över till miljön och klimatet som blivit den nya statsreligionen, som inte får ifrågasättas av någon. Förr kunde syndarna hoppas på förlåtelse genom att piska sig själva och klä sig i säck och aska. Nu kan han förlåtas och accepteras om han köper rätt märkta varor, klär sig i rätt kläder och helst cyklar till jobbet. Den svensk som inte är övertygad om att han räddar världen genom att ställa soporna i rätt ordning, betraktas som minst sagt udda.

Ändå är det ju så att vår planet redan har upplevt ett flertal dramatiska klimatförändringar, den ena istiden har följt på den andra. För varje gång har växter och djur utplånats för att sedan ersättas av andra liv långt innan det fanns någon enda människa på jorden som kunde stava till ordet utsläpp. Självklart kan vi förbättra livsvillkoren på vår planet genom att visa hänsyn och uppföra oss ordentligt i miljöstugan, men de stora klimatförändringarna sker oberoende av vad vi gör eller inte gör. Men så får man inte säga.

Den svenska fundamentalismen kräver anpassning eller tystnad och eftersom vi alla är fattiga syndiga människor ska ingen enda tillåtas »komma här och komma«, i synnerhet inte politiker satta att styra oss.

När ska även svenskar inse att det inte finns någon obefläckad avelse, inte ens för politiker?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera