Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

Josef Fares, vältajmad filmskapare

Det är med skrämmande precision Josef Fares tajmar sina filmer. När debutfilmen »Jalla jalla« hade premiär var debatten om tvångsgifte aktuell. Samtidigt med »Kopps » lades ett stort antal lokala polisstationer ner och när filmen om »Zozo« skulle lanseras bröt kriget ut i hans andra hemland Libanon.

Nu händer det igen.

Efter dödsmisshandeln på Kungsholmen och den brutala nerkörningen av två unga killar i centrala Stockholm har temat för hans fjärde långfilm »Leo«, det oprovocerade våldet, varit höstens stora samtalsämne.

– Jag vet. Jag ska inte göra en film om tredje världskriget, jag lovar, säger han och garvar.

Med precision tajmar han också vårt möte. Prick klockan tolv dyker han upp på Café Tabac, ser sig omkring och tycker att vi ska byta platser till de där vid fönstret.

Idén till »Leo« föddes på hans vän Leonard Terfelts trettioårsfest, runt en diskussion om våld, vänskap, lojalitet, gränser, manlighet, och ett av filmens många teman ringas in i följande fråga:

– Om du och jag var vänner och någon nära dig skadas allvarligt, knacka i trä, är jag lojal mot dig som vän om jag ställer upp och hjälper dig att skada de skyldiga? Eller försöker jag leva upp till en bild av vad det innebär att vara en lojal vän? Jag tror att många unga i dag agerar mer utifrån vad som förväntas av dem, än vad som egentligen hjälper.

Precis som i Josef Fares tidigare filmer, där han använt både bror, pappa och farmor i olika roller, har hans vänner skådespelaren Leonard Terfelts och fotografen Shahab Salehi varit med i manusarbetet och fått roller.

Det nya med »Leo« är arbetet med ett litet team, knappt färdigt manus och mycket improvisation. Men framför allt inspelningssättet: filmen spelades in i kronologisk ordning. Allt för att komma åt den där tonen som han hela tiden återkommer till i sina långa, långa utlägg.

När han inte avbryter sig för att fånga kyparens uppmärksamhet.

– Det vore grymt med lite ketchup.

Det är viktigt att filmen känns realistisk, förklarar Josef Fares. Att våldet i filmen känns som på riktigt. Och faktum är att det inte bara känns, utan nästan är på riktigt. Med regler om att inte slå i ansiktet och en del skydd under kläderna.

– Vi gick bara in och körde, du vet. Leonard skadade sig tyvärr, han bröt revbenen, spräckte ögonbrynen, fick hjärnskakning. Den realismen kommer du att känna i filmen, för när de där örfilarna och slagen träffar på riktigt skapas en så jävla obehaglig stämning. Men det är viktigt att komma ihåg att alla var med på det.

Är du inte orolig att den här typen av våld ska inspirera snarare än avskräcka?

– Det är omöjligt, för den är så ful och så rå. Jag kan lova dig, jag skulle hugga mitt lillfinger om det blev så.

Har du själv slagits mycket?

– Nej.

Vad skulle du själv göra om en kompis som blivit nerslagen bad om din hjälp för att hämnas?

– Tanken skulle slå mig att göra det, men jag hoppas att jag mognat så pass att jag skulle tänka efter. Men samtidigt så vet jag aldrig hur jag skulle reagera om det väl hände. Det är viktigt att säga att filmens problematik är något jag personligen bearbetar.

Just den situationen finns med i filmen då Leonard och hans tjej blir påhoppade, men som tur är kommer de undan. Men i stället för att känna sig lättad över att ha klarat sig känner sig Leo kränkt.

– Jag tror det handlar om att han som kille har den bilden inlärd, det sitter djupt inom honom att känna sig kränkt.

Med sin nya film säger sig Josef Fares vilja ifrågasätta den traditionella bilden av manlighet.

– Du vet, du ska skydda, du ska försvara, du ska vara stark hela tiden. Det är den bilden som många av oss män lever med. Vi hoppas att med den här filmen kunna förmedla attityden – främst till unga män – att man ska våga känna sig svag och liten.

Lusten är Josef Fares drivkraft. Och det är den, förklarar han, som gjort honom till den han är. Inte pengarna. 2005 var »Zozo« den film som fick högst stöd från Svenska Filminstitutet, 7,5 miljoner kronor. »Leo« har haft mycket låg budget.

– Jag kan ibland känna mig som tjuren Ferdinand, det spelar ingen roll vad de andra gör. Jag kan gå och lukta på mina blommor, jag kan ta min kamera och filma. Inget kan stoppa mig.

Om man ser till hans produktiontakt: 50 kortfilmer och 4 långfilmer innan de nyss fyllda trettio, så stämmer det. En del av förklaringen verkar ligga i hans enorma självförtroende, som han säger kommer från honom själv. Och som var ännu större när han var ung. Då hade han hybris.

– Jag kunde se ner på folk och tyckte själv att det jag gjorde var mer värdefullt.

Men det tog pappa Fares snart ur honom och i dag har han en helt annan inställning.

– I början var jag mer mån om att måla upp bilden av att jag är regissör. Men i dag har jag inga problem med att se ut som att jag inte har koll. Kontroll för mig är att stå still.

Men det finns det nog ingen risk att Josef Fares gör, varken nu eller framöver. Står still alltså.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera