Lena Andersson: Ingen minns Andersson

Häromveckan var jag på författarframträdande på Uddevalla bibliotek, och över ölen efteråt utbytte bibliotekarien och jag tankar om böcker vi funnit särskilt bra, särskilt tröttsamma eller särskilda på något annat sätt. Vi satt på en behagligt uppvärmd pub medan höstlöven flög frusna genom stan.

Gågatan utanför var stendöd som gågator blir om aftonen. Att gågator är städernas förtvining har stadsplanerarna uppenbarligen inte märkt. Även Stockholm försöker man göra småstad av genom fler döende gågator med kedjebutiker, strömlinjeformad trend och förvisade bilar. Men bilar hör staden till. Skogen är bilfri.

Och jag sa att den ljuvligaste boken jag läst i höst är Christer Erikssons roman »Handens hjärta« (Symposion). För dess språk och dess egensinne, och för författarens mod att skriva något som inte liknar annat. Språket är laddat och gnistrande, uttrycksfullt och vackert; skildringen av längtan och sorg, ensamhet och själslig stumhet kolossalt gripande. Jag måste lägga den ifrån mig ibland och vila för att låta intrycken ordnas när texten är så mättad på själviakttagelse och insikt om existensens urvillkor. Men läsarna kommer att bli få, »Handens hjärta« är inte den sortens bok som ens ivriga bokläsare införskaffar, och de bistås näppeligen av ett medieklimat där bara de intervjuas som redan intervjuats på andra ställen, säljer mycket, är ett namn.

Och då nämner bibliotekarien något, ett iögonfallande fenomen som vi sällan fäster vikt vid och lätt glömmer i den beklagliga verklighet där invandrare med »konstiga namn« i värsta fall känner sig tvungna att byta namn för att betros med ett arbete. Bibliotekarien säger att för ungefär tio år sedan var både Kjell Johansson och Christer Eriksson på biblioteket i Uddevalla och talade om sitt författande, men det är svårt, konstaterar han stillsamt, att heta så. Det är svårt att heta Kjell Johansson eller Christer Eriksson och nå ut, hur säregna böcker man än skriver.

Anonyma namn. De ratas inte för anställningsintervjuer men som artistnamn och varumärke är Salem al-Fakir sannerligen mer anslående. Eller Jonas Hassen Khemiri, vilket drömnamn! På områden där det väsentliga är individualitet och att inte smälta in – utan tvärtom att skilja ut sig – är ett individuellt namn, ett »konstigt namn«, en fördel, och vice versa. Att Christer Erikssons romanfigurer bär så märkliga eller ovanliga namn: Huller, Gogge, Minna, är måhända en sorts kompensation.

Det år jag gick ut gymnasiet fick alla avgångselever i Stockholm en bok i gåva, »Pestkungens legend« av Lars Andersson. Jag hade just börjat läsa ur världslitteraturen och blev närmast förorättad över att man gav oss en bok av en författare med ett sådant namn. Ett alldagligt namn gav givetvis alldaglig litteratur. Jag höll på att läsa »Äcklet«. Det hördes ju på namnet vem som var författaren, lyssna bara: Jean-Paul Sartre. Lars Andersson. Lars Andersson kunde ha varit min bror. Min bror kunde inte vara riktig författare. Författare bar på Ande, men Andersson bar inte på författare.

Hur mycket betyder namnet för omvärldens uppfattning av personen? Världskända konstnärer har ovanliga namn, som Tomas Tranströmer, Martin Scorsese och Selma Lagerlöf. Men nästan hela Sverige heter Christer Eriksson och Kjell Johansson.

När min första roman blev antagen fanns en person på förlaget som var övertygad om att den var skriven under pseudonym, vald för att inte märkas, och var den inte det måste man ge mig en sådan, för det där namnet var för hopplöst att få fäste i.