Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Sluta lyssna

Nu får det vara slut på Reinfeldts och Sahlins låtsaslyssnande. Det är dags att börja prata.

Det har varit en vecka i mediehelvetet för regeringen Reinfeldt. Den fallna statssekreteraren Ulrica Schenström var generalen som styrde Reinfeldts mediebild med kadaverdisciplin. Utan »Schenan«, som hon kallas, tycks redan Reinfeldts mediestrategi spåra ur.

Ordningskvinnan Schenström och filosofen Per Schlingmann (nu partisekreterare) var de underskattade ingenjörerna bakom moderaternas valseger. Under ytan av Anders Borgs vetenskaplighet var strategin ofta hårt mediestyrd.

Schlingmann-Schenströms tes var att moderaterna bara kan vinna på att verka ödmjuka, inkännande och framför allt anpassliga till folks rådande värderingar – i kontrast mot Göran Perssons tjurskallighet.

Problemet är bara att mediestrategin fortsatt styra Reinfeldts politik även efter maktskiftet. Och nu följer Mona Sahlin samma logik. Låtsaslyssnandet. Medan kollegor får driva den besvärliga praktiska politiken så åker Fredrik och Mona landet runt och lyssnar på vanligt folk, nickar instämmande till arbetare och vårdbiträden.

Självklart är det fejkat. En verkligt lyssnande ledare håller inte bara med, utan vågar också lägga sina egna åsikter på bordet och diskutera dem. Att bara sitta tyst och använda människor som ett slags fokusgrupp är i själva verket inte alls ödmjukt. Det är ganska arrogant.

Det ironiska är att samtidigt som både Reinfeldt och Sahlin profilerar sig som »lyssnare« vet alla som följt dem att båda tvärtom utmärker sig för att bara ta verkliga diskussioner med en oerhört snäv krets. Det är därför Schenströms fall är en sådan tung förlust. Hon är en av kanske fem personer som Reinfeldt verkligen lyssnar på.

Inte heller Mona Sahlin har någon dialog med partiet, trots att hon kommer att påstå det under socialdemokraternas Framtidsdagar i helgen. I så fall hade medlemmarna för länge sedan fått höra den bergspredikan om förändring som de måhända fruktar, men nog egentligen längtar efter. Då hade hon fått svar på tal, men också mobiliserat förnyarna. I stället väntar nu alla utanför den stängda dörren, medan Sahlin i snigelfart spånar fram den gyllene medelvägen med sitt lilla entourage.

När sedan Sahlin och Reinfeldt förra månaden möttes i tv fick »lyssnandet« smått parodiska proportioner, för då skulle båda låtsas lyssna på varandra, fast de egentligen krampaktigt höll fast vid harmlösa positioner, inövade i den trängre kretsen.

Om låtsaslyssnandet åtminstone vore en vinnande taktik. Men inte ens det är det.
Alliansen står just nu på ett gungfly mellan två budskap. Det ena, som man gick till val på, är att det är illa ställt med Sverige. Utanförskap, bidragsberoende. Därför behöver vi alliansen. Det andra är att det tvärtom går bra för Sverige. Jobben väller in, och det är regeringens förtjänst. Att ena minuten säga att det är kris, nästa minut att det går fantastiskt bra, kräver en story som knyter ihop punkt A med punkt B. En berättelse om rörelsen ur det gamla Sverige in i det nya. Det går inte att bara lyssna, man måste prata, rentav predika. Annars förstår inte väljarna vad maktskiftet var bra för.

Det invänds ibland att moderaterna har en hemlig strategi som går ut på att första mandatperioden etablerar man sig som regeringsdugliga och lyssnande. Den andra mandatperioden gör man alla de kontroversiella liberaliseringarna.

Men hur ska det fungera? Ska Reinfeldt gå till val 2010 med budskapet att eftersom vi varit så kloka och försiktiga 2006–2010, så ska ni låta oss göra alla radikala förändringar 2010–2014, just de reformer som vi hittills inte vågat diskutera? Gissa om Sahlin kommer att pressa moderaterna på värnskatten och arbetsrätten. Gissa vad svaret kommer att bli. Samma som 2006. Välj om oss, för vi lovar dyrt och heligt att inte peta i den svenska modellen nästa mandatperiod heller.

Men även socialdemokraterna kommer att lida av låtsaslyssnandet. Socialdemokraterna lever i dag högt på folkopinionens ovilja mot förändring. Men det är riskabelt. Det var just stillaståendet som Persson förlorade valet på. Det förstärker dessutom bilden av Sahlin som en svag ledare. Framför allt blir debatten erbarmligt tråkig. Det öppnar inte bara för de färgstarkare Maud Olofsson och Jan Björklund, utan tyvärr även för Sverigedemokraterna.

Men kaoset efter Schenströms fall föder kanske lite kreativitet, rentav ocensurerade åsikter från statsministern. Då kanske till och med Mona Sahlin slutar lyssna.

***

FÖR ÖVRIGT är det lätt att tappa tråden i alla turerna i Pakistans sorgliga politiska saga. Landet vacklar just nu mellan det mest hoppingivande, i form av en demokratisk vår och slut på fundamentalismen i världens näst största muslimska land, och det mest skräckinjagande, en 165-miljoners extremistisk kärnvapennation.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera