Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Putin: Fången i Kreml

Despot eller galjonsfigur? I väst utmålas han som en omodern envåldshärskare. Men Putin har aldrig varit självständig, bakom honom styr en anonym elit.

Konstantinovpalatset i Sankt Petersburg ­solar sig i det bleka novemberljuset. Det byggdes av Peter I på stranden av Finska viken och användes en tid som tsarresidens. Under hela kommunisttiden låg palatset i ruiner. Bara arkeologer och fasadklättrare hade något nöje av det.

Men år 2000 initierade Putin en totalrenovering för två miljarder kronor. Som värd för G8-mötet 2006 använde han sedan palatset för att ta emot de internationella gästerna, vilket kastade ett skimmer från svunna stora dagar över Sankt Petersburg.

Vladimir Putin tycks tidigt ha bestämt sig för att Rysslands nya utrikespolitik behöver Sankt Petersburg i rollen som plattform för en dialog med väst, precis som Peter den store avsåg. När Putin blev president år 2000 var det inte uppenbart hur detta skulle gynna hans hemstad Sankt Petersburg, men ändå röstade en solid majoritet, 63 procent, på honom. Efter en tid började deras förhoppningar infrias.

När Sankt Petersburg skulle fira sitt 300-årsjubileum 2003 fick staden rejäla statsbidrag för att lappa hålen i gatunätet och putsa upp husfasaderna. Putin började förvandla staden till ett slags Versailles, en plats för toppmöten och mottagningar för gästande dignitärer. I Ryssland är inget är så viktigt för en stads välmående som stödet från en statschef och en önskan att imponera på utländska gäster.

Tv-profilen och historikern Lev Lurje, med Petersburgs historia som specialitet, tillhör dem som uppskattar Putins insatser. Han hävdar till och med att Putin och hans omgivning fört med sig en stil till maktutövningen som har en prägel av äldre Petersburgskultur.

– Man känner igen dem på att de talar lugnt och uttrycker sig väl. De är välutbildade och kan mer än sina föregångare, men är ändå återhållsamma. Ute i landet uppskattar man skillnaden mellan folk från Sankt Petersburg och Moskva. Putin har gynnats av vanligt folks »Moskvafobi«, deras ovilja mot makthavare från Moskva. Han har på nytt kunnat göra Sankt Petersburg till en alternativ huvudstad, säger Lurje.

I 2004 års presidentval hade stödet för Putin ökat, då röstade 75 procent av Petersburgsborna på stadens store son. Men då var det inte längre bara Putin de ställde sina förhoppningar till, utan ett helt nätverk av Petersburgsbor som fått höga maktpositioner i Kreml inom både den lagstiftande och verkställande makten. Det är en gammal rysk tradition att reell makt inte baseras på individer eller partier, utan på sociala nätverk grundade på erfarenhet av gemensamt arbete, vilket förutsätter vänskap, eller åtminstone personlig bekantskap och förtroende.

Det nätverk som fört Putin till makten består huvudsakligen av två komponenter: folk från Sankt Petersburgs säkerhetstjänst, och liberala jurister och ekonomer från samma stad. Putin fick en central plats i den här gruppen när han 1990 började arbeta för den folkvalde borgmästaren Anatolij Sobtjak. Enligt vad medarbetare till Sobjtak berättat, hade den då ganska anonyme tidigare KGB-översten Putin ett porträtt av Peter den store på sitt rum, inte av Boris Jeltsin som var brukligt hos flertalet tjänstemän.

1997 försvarade Putin en uppsats på Institutet för gruvindustri om användningen av naturresurser. I den argumenterade han för att staten borde kontrollera landets naturtillgångar.

En kollega till Putin inom säkerhetstjänsten, Igor Setjin, skrev vid samma tid en liknande uppsats om energitillgångar, i vilken han underströk den strategiska betydelsen av gas- och oljeledningar i Rysslands kontakter med Europa.

Även Viktor Zubkov, nybliven regeringschef, kom att ingå i en informell grupp av liktänkande vid Gruvinstitutet i Sankt Petersburg. De formulerade det som kommit att bli grunden för Rysslands energipolitik under Putin: modern och effektiv, men ytterst underkastad statens strategiska intressen.

I dag är Putins KGB-vänner från Sankt Petersburg de starkaste företrädarna för idén om att återupprätta den starka staten och sitter själva på nyckelposter i den.

Igor Setjin leder exempelvis den stora oljekoncernen Rosneft, med några av landets största projekt inom energiområdet. Sergej Ivanov har blivit vice regeringschef med ansvar för statliga investeringar i industri och ny teknologi. Vladimir Jakunin leder arbetet med att reformera den ryska järnvägstrafiken. Viktor Tjerkesov basar för den myndighet som ansvarar för kampen mot narkotikahandel. Men vars och ens politiska vikt är större än så, tack vare att de tillhör det sociala nätverk som uppstod i Sankt Petersburg på 90-talet.

Under samma tid sökte sig många från de juridiska och ekonomiska fakulteterna vid Petersburgs olika universitet in i politik och administration. Borgmästaren Anatolij Sobtjak blev symbolen för de liberala juristerna (han var för övrigt Putins lärare). Ledaren för de liberala ekonomerna, Anatolij Tjubajs, tog plats i Kreml redan 1992 och var ingenjören bakom det ryska privatiseringsprogrammet.

När Putin fick ansvar för borgmästarens informationskontor i Sankt Petersburg blev han den naturliga länken mellan sina tidigare kolleger på KGB och den nya gruppen av framgångsrika unga jurister och ekonomer.

Efter 2000 kom Petersburggruppen att besätta nyckelposter i statsapparaten där de började förverkliga sina idéer: några arbetar på att öka samhällets kontroll över naturresurserna för att stärka statsmakten, andra med lagstiftning som ska bidra till ökad konkurrens på marknaden. Hur omaka de här två tendenserna än kan tyckas, så kan man tydligt se hur de kommer till uttryck under Putins presidentperiod.

De tre som utpekas som möjliga efterträdare till Putin – Sergej Ivanov, Dmitrij Medvedev (vice premiärminister) och Viktor Zubkov – tillhör alla olika delar av den informella maktgrupp som Putin fört med sig till Kreml.

Men trots att gruppen består av högutbildade och intellektuella har Putin själv lyckats behålla sin image som en man av folket. I Sankt Petersburgs gymnasium 171, inte långt från det område där Vladimir Putin växte upp i en enkel »kommunalka« (lägenhet med delat kök och badrum), arbetar Zinaida Vesiolova, lärare i litteratur och franska.

– Han är en av oss, inte någon överklasstyp, från en vanlig Leningradfamilj. Hans familj som många andra här överlevde den tyska blockaden, säger hon.

Att ha överlevt den 900 dagar långa belägringen under andra världskriget är ett adelsmärke som förenar äldre Petersburgsbor. Men framför allt är Zinaida Vesiolova glad över att staden börjar få nytt liv:

– Innan han kom till makten höll alla bara på och rev ner staden, han var den förste som började bygga något, säger Zinaida Vesiolova.

Det byggs febrilt i 4,5-miljonersstaden Sankt Petersburg. Rysslands offensiva energipolitik håller på att omvandla staden till ett växande centrum för handel med olja och gas. Två oljeterminaler och en kolterminal har uppförts i det inre av Finska viken för att minska Rysslands beroende av estniska och lettiska hamnar. Byggandet av Nord Stream, den rysk-tyska gasledningen via Östersjön, samordnas delvis från Sankt Petersburg.

När den internationella exploateringen av gas- och oljefyndigheterna i Barents hav börjar på allvar gynnar även det Sankt Petersburg, som är navet i nordvästra delen av det europeiska Ryssland. Beslut har redan fattats om att öppna en egen, internationell oljebörs i Sankt Petersburg för handel med den ryska oljestandarden Urals.

Denna Klondyke-stämning står i skarp kontrast till Petersburgs historiska identitet som ett av världens kulturella centra. Motsättningen har ställts på sin spets genom planerna på att uppföra en 300 meter hög skyskrapa, Gazprom City, fullt synlig från centrum. Det har givit upphov till en folkstorm och proteströrelser med Michail Piotrovskij, chef för det världsberömda konstmuseet Ermitaget, eller Vinterpalatset, som en av många tunga kritiker.

– Skyskrapan passar inte in i stadens historiska utseende och drar till sig blickarna för mycket, säger han.

Stadens kulturella elit ser med fasa hur jakten på energi riskerar att förvandla Sankt Petersburg till något mer likt Dubai än Amsterdam eller Venedig, som man hellre vill jämföra sig med. På den politiska arenan gör Petersburgs guvernör Valentina Matvienko tummen upp för det nya projektet.

– Detta nya affärscentrum blir en katalysator för att vidareutveckla den nordliga huvudstaden och kommer att locka till sig stora investeringar, säger hon.
En annan Petersburgsbo, talmannen i federationsrådet, Sergej Mironov, är mer skeptisk:

– När det gäller nyföretagande och investeringar är jag bara för – men om det blir till priset av ett torn i en historisk del av staden är jag kategorisk motståndare. Företag ska lokaliseras till utkanten av staden.

Båda kommer förstås lojalt att lägga sina röster på Vladimir Putin och Förenade Ryssland i parlamentsvalet den 2 december. I Sankt Petersburg kommer partiet sannolikt att få minst två tredjedelar av rösterna. Putins popularitetssiffror ligger stadigt kring 67–68 procent i hela landet, liksom i Sankt Petersburg. Trots att han står som förstanamn på partiets lista har dock Putin själv insisterat på att han förblir »partilös«. I det ligger samtidigt ett indirekt erkännande av att det inte är partitillhörighet som avgör var den verkliga makten sitter. Därför kan man redan nu slå fast att oavsett vilken form maktskiftet efter Putin kommer att ta, och oavsett vilken post han kommer att tilldelas, så är Sankt Petersburg navet som Rysslands närmaste framtid styrs från för närvarande.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera