Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Utbrytarnas tid

Kosovo förhandlar om självständighet men även äldre nationer som Belgien knakar i fogarna.

Om några veckor, 10 december, ska FN och EU ha nått fram till en lösning om Kosovos framtid. Ska området bli självständigt eller vara en del av Serbien? Men det är inte bara det forna östblocket som upplever nationalstatens renässans. Även i äldre europeiska stater som Belgien blåser separatismens vindar. Landet delas av en osynlig språkgräns mellan flamländarna i norr och de fransktalande vallonerna i söder, och står utan regering sedan nära ett halvår tillbaka. Vissa menar att det enda de två grupperna har gemensamt är kungahuset, fotbollslaget och ölet.

Det väcker frågan vad en nation egentligen är? Hittills har den enklast definierats som ett avgränsat territorium med enhetliga lagar, egen valuta och militär förmåga att försvara sig. Är då Kosovo en nation? Knappast med någon nu giltig definition och med svaga utsikter att bli det ens på sikt. Att det ändå pågår ett internationellt diplomatiskt arbete med syfte att erkänna landet som nation kan ses som en pågående devalvering av hela nationsbegreppet.

När Europas stater 1975 skrev under Helsingforsöverenskommelsen, som de facto satte punkt för det andra världskriget, trodde de flesta att det nu var slut på gränsdragande i Europa. Allt skulle förbli som vid krigsslutet 1945. Ack, vad man bedrog sig. Berlinmurens fall 1989 satte alla diplomatiska finesser ur spel. En ny verklighet tog överhanden. Inte bara så att nya länder och nya gränser uppstod. Det internationella samfundet (FN) fann för gott att erkänna stater som varken hade fungerande ekonomier eller kontroll över sina territorier, som Bosnien-Herzegovina och de baltiska småstaterna.

Samtidigt har stora nationer som Tyskland och Frankrike påskyndat en utveckling mot att ge upp egna nationella intressen, med den gemensamma europeiska valutan som det mest uppenbara exemplet. Ett gammalt nationsbygge som Sverige lägger ner tanken på att försvara sina egna gränser. Vår nation vilar nu på förmågan att tillsammans med andra länder försvara »fred och demokrati« långt borta från det egna territoriet. Ett helt nytt tänkesätt. Begreppet nation urholkas gradvis och ersätts av nya konstruktioner, ofta överstatliga, eller regionalt gränsöverskridande.

De som har svårast att finna sig till rätta med den nya verkligheten är länder som har en historia som nationalstater, men varit ofria och nu »återuppstår« som självständiga aktörer. Polen är ett exempel. För polackerna är det ett erkännande att bli upptagna i den europeiska gemenskapen. Nu är man äntligen en riktig nation. Men i samma ögonblick blir det svårt att lämna över något av denna nya frihet till det överstatliga EU. Samma inre konflikt finns i Estland, Lettland och Litauen. Varför först slå sig fri från en union och sen omedelbart ge sig in i en annan?

Det nya svagare nationsbegreppet kan också ses i perspektiv av hur en del västeuropeiska länder går mot regionalisering och kanske upplösning.

Och det finns många fler exempel än Belgien. I Spanien går Katalonien mot allt större självständighet, i Italien finns partiet Lega Nord, som vill göra det rika, norra Italien till en egen nation, Padanien.

Även den gamla stormakten Storbritannien kan vara på väg att skaffa sig en smalare identitet. Skottland är i många avseenden på väg att bli en självständig nation, Wales genomgår en märkbar nationell renässans, Nordirland är åter en fungerande enhet inom det »förenade kungariket«. Samtidigt definierar sig engelsmännen alltmer som engelsmän, inte britter. Den vita flaggan med det röda korset ersätter Union Jack som flagga i många sammanhang. Skulle engelsmännen tröttna på sina grannar (och sitt kungahus), kan det gå som när ryssarna tröttnade på Sovjetunionen, mot upplösning.

Det urholkade nationsbegreppet kan också användas till sin motsats, att hålla ihop ett land. Ett lysande exempel är Åland. I dag en »nästan-nation« med egen flagga, egen regering, eget EU-fördrag, helt avmilitariserat. I det nyligen hållna valet till Ålands lagting var det bara ett parti som förordade att Åland ska bryta sig loss från Finland och bilda eget. Och det partiet gick bakåt. Erfarenheten har lärt ålänningarna att man kan dra nytta av att vara en självstyrande del av en större nation.

Ålänningarna fick sitt självstyre 1921 och det tog ett par generationer innan de var helt bekväma med den nya situationen (en majoritet ville till en början höra till Sverige). I det Europa som uppstått efter kalla kriget finns ett antal olösta frågor, som väntar på sina »åländska« lösningar. Nagorno-Karabach, en armenisk enklav i Azerbajdzjan, som med vapenmakt inkorporerats in i Armenien; Abchazien och Sydossetien, delar av Georgien, som gjort uppror och stöds av Ryssland; Pridnestrovje, en rysktalande del av Moldavien, som styrt sig själv ända sen Sovjetunionens upplösning. I andra delar av världen finns mer komplicerade exempel som Tibet, Kashmir och Kurdistan, oroshärdar som skulle kunna störta världen in i kärnvapenkrig.

Exemplet Åland kan naturligtvis inte tillämpas exakt i något enda av dessa fall. Det visar framför allt att varje nationell konflikt måste ha sin specifika lösning, som i sin tur kräver tid för att bli accepterad. Men det är just därför Kosovofrågan är viktig. Den sänder en signal från världssamfundet till andra intressenter i nationella konflikter. Väljer västvärlden att låta Kosovos majoritet utropa sig till en egen nation utan samtycke från Serbien tar man på sig ett stort ansvar. Både för Kosovo och för följderna i andra konfliktdrabbade länder.

Lyckas man däremot hitta en lösning som båda parter kan leva med, har man i bästa fall ett gott exempel att använda för att lösa andra, liknande konflikter.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera