Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Förtroendekapital till salu

Dagens pensionerade toppolitiker är yngre än någonsin, men de vägrar sluta jobba.

Det är torsdagskväll i Stuttgart. 147 meter över marken står Tysklands förre förbundskansler Gerhard Schröder i tv-tornets panoramarestaurang och talar inför ett par dussin människor.

Slipsen är djupt röd, läsglasögonen åker som vanligt på och av och blir en del av hans energiska gestikulerande, och precis som vanligt slänger han in en vits här och där.

Precis som vanligt? Nej, för det är inte förbundskansler Schröder som talar, utan aktiebolaget Schröder – handelsresande för ryska Gasprom, eller för den som är beredd att betala.

I kväll är det tyska Audi, men temat är Ryssland och hur förhållandet till jättegrannen i öster är viktigt för Europas fred och säkerhet. Gerhard Schröder kallar Vladimir Putin för en tvättäkta demokrat och bortförklarar den ryska oppositionens upplösta demonstrationer med att även i Tyskland skingrar polisen demonstranter utan tillstånd. Ett uttalande som än en gång fått tyska medier att reagera på att Schröder går sina nya ryska uppdragsgivares ärende, och den ansedda tidningen Der Spiegel att skriva en artikel med rubriken »Elder Salesman«, i stället för det vanliga epitetet »Elder Statesman« om avgångna ledare.

– Jag tycker att det är pinsamt och skamlöst att Gerhard Schröder säljer sig på ett så, rent ut sagt, oförskämt sätt. Han har överhuvudtaget inte förstått att en före detta förbundskansler har ett visst ansvar, säger Dirk Kurbjuweit som är chef för Spiegels politiska redaktion i Berlin.

Han förklarar Schröders agerande med att den socialdemokratiske politikern fått smak på det goda livet under kansleråren, att han träffat många väldigt förmögna människor, och sett ett liv som han själv vill ha. Gerhard Schröder vet vad fattigdom vill säga, han växte upp med en ensamstående mor som försörjde sig och sina barn genom att städa och arbeta på fabrik.

Men Schröder är inte ensam om att vilja tjäna pengar efter en avslutad politisk karriär. I Sverige har Göran Persson gått och blivit pr-konsult, polens förre president Lech Walesa kan inte försörja sig på sin pension från staten och åker jorden runt och håller föredrag, och i världens alla glassiga magasin kan man se Michail Gorbatjov i baksätet på en bil med en Louis Vuitton-väska uppställd bredvid sig. I bakgrunden ser man Berlinmuren, och i bildtexten till den exklusiva annonskampanjen kan man läsa att han är »på väg från en konferens«. Även detta ett fall som väckt starka känslor. På internet kan man hitta kommentarer som att »Gorbi uppenbarligen måste vara utfattig«, och att någon »måste ha stulit hans hjärna«.

Spiegel-journalisten Dirk Kurbjuweit säger att han blir ledsen när han ser annonserna.

– Här har vi verkligen en stor statsman. Han var med och öppnade muren, och så använder man den till att sälja väskor. Det är inte det att jag inte unnar dem att tjäna pengar, men Gorbatjov är så mycket mer än en väskförsäljare.

Men vad får då en före detta premiärminister eller president göra? Det normala har varit att de skaffat sig en hobby eller skrivit sina memoarer, och med jämna mellanrum dykt upp som väl ansedda gäster på konferenser och välgörenhetstillställningar. Hade Göran Persson nöjt sig med att vara storbonde hade ingen reagerat. Men det normala har å andra sidan också varit att äldre statsmän varit just äldre.

Gemensamt för Persson, Schröder och USA:s förre president, Bill Clinton, som ju bara var 54 år när han lämnade Vita huset, är att de har många arbetsår kvar, att de är drivna maktmänniskor som fortfarande är sugna på något mer. På att synas och höras – och på att tjäna pengar. I Clintons fall har han gått från före detta president till att bli en av världens bäst betalda talare. Pengar som bland annat har gått till att betala de miljoner i advokatkostnader han drog på sig under den så kallade Lewinskyaffären.

Men det är inte bara för att höra vad Bill Clinton har att säga man får betala. Nyligen kunde välbeställda Hamburgbor betala nästan 15 000 kronor för att få spendera en halvtimme i samma rum som honom, dricka ett glas champagne och kanske få Clintons nya bok »Giving« signerad. Ett 50-tal personer sägs ha nappat på erbjudandet. Ett drygt tusental betalade mellan 90 och 290 euro för att enbart höra föredraget.

Men vad spelar det då för roll om före detta statsmän säljer sig efter en avslutad politisk karriär? Ett problem som författaren och den politiske kommentatorn Christer Isaksson har funderat mycket på.

– Jag är väldigt kluven till det här. Jag tycker att det är bra att man visar att politisk kunskap är värt något, men det blir ett problem om de blandar ihop sina roller och hoppar fram och tillbaka mellan politik och näringsliv, säger Christer Isaksson och tar Clinton som exempel.

Visserligen har Bill Clinton startat en stiftelse som arbetar med hiv/aids-frågor, global uppvärmning och med att bekämpa fattigdom. Men det är ändå problematiskt, menar Isaksson, att han ena dagen tar betalt för att vara sig själv och ge sin syn på världen, och nästa dag agerar draglok för Hillarys kampanj i egenskap av demokratisk politiker. Hamnar hon i Vita huset blir det ännu svårare att skilja på rollerna.

Christer Isaksson drar en parallell till Göran Persson och säger att han inte kan användas av socialdemokraterna längre eftersom han förbrukat sitt förtroendekapital. En sosse som bytt sida blir så mycket värre än en Carl Bildt, som ju alltid företrätt näringslivet.

En annan sak som förenar Clinton, Schröder, Gorbatjov och Persson är att de alltid tänjt gränser, karismatiska män som även efter politiken tillåter sig det andra inte fått.

– Jag tror egentligen inte att det är så mycket pengarna som lockar utan makten. Det här är män som inte vill kliva av scenen utan vill fortsätta att påverka, säger Christer Isaksson.

I Stuttgart har Schröder talat färdigt. Moderatorn försöker febrilt få publiken att ställa frågor.

Till slut undrar en kvinna om han gjort en hemmagjord adventskalender till sina barn. Schröder ler trött och säger att han inte ens får slå i en spik hemma, att han har två vänsterhänder, men att man inte ska tolka det politiskt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera