Intervju

Georg Riedel, kompositör och basist

Få är de svenska skolbarn som aldrig har sjungit Georg Riedels mest kända komposition, »Idas sommarvisa«. Men det är inte för att prata sommar som jag vill träffa honom. Det är för att det är jul. Och för att jul är jazz. Är det förresten inte Georg Riedel som spelar bas på »Karl-Bertil Jonssons julafton«?

– Det tror jag inte. Jag har spelat den många gånger men inte på själva filmen. Men det är möjligt att jag har gjort det och helt enkelt har glömt det, säger Georg Riedel.

Jo det är ju en del att hålla reda på. Georg Riedel har medverkat på fler inspelningar än han kan minnas och skrivit långt över 1 000 egna kompositioner. Jazz, baletter, körverk och barnvisor.

Vi träffas på restaurang Tranan i Stockholm. Trots att klockan bara är två har mörkret redan börjat lägga sig över Odenplan. Vi får in ett sött mörkt bröd, skivat i julskinke-tunna skivor, och varsin lättöl i väntan på maten. Georg Riedel, snart 74 år, berättar att han är mitt uppe i en hektisk period. Nyss hemkommen från en konsert i Hamburg har han påbörjat ett nytt stort projekt med Barbro Lindgren och Malmö symfoniorkester. Tidigare i veckan var det release för ett körverk med tonsättningar av Tomas Tranströmer och innan jul har han dessutom tänkt göra en skiva med tonsättningar av svensk 1900-talspoesi. Man ser knappt himlen för alla bollar i luften.

Georg Riedel föddes i Karlsbad i Tjeckien, Tjeckoslovakien, 1934. Föräldrarna flydde undan det antågande kriget och Georg kom till Sverige som fyraåring. Han anpassade sig snabbt.

Efter att ha varit på kollo en sommar pratade Georg söderslang och hade glömt så mycket av sina föräldrars språk, tyskan, att de ett tag hade svårt att prata med varandra.

– Jag har alltid känt mig väldigt svensk, men samtidigt har jag kosmopolitiska rötter och det tror jag är berikande i allt skapande.

Georgs pappa spelade lite cello och tog med sonen på konserter ibland. Men när unge Georg började intressera sig för jazz blev föräldrarna oroade.

– Pappa följde med mig till min fiollärare och berättade för honom att han var orolig för sin son som intresserade sig för jazz. Det ska ni inte vara, sa fiolläraren. Det är en tillfällig fluga som kommer försvinna snart, säger Georg Riedel och skrattar.

Trots föräldrarnas oro fortsatte han sitta hemma vid radion för att försöka snappa upp de få tillfällen då det spelades jazzliknande musik. Fiolen lockade allt mindre.

– Jag tjatade väl tills jag fick låna en bas och började spela så fort jag var gammal nog att nå upp.

19 år gammal började Georg Riedel i Lars Gullins orkester. Gullin var en stor idol och anses än i dag vara en av de största i svensk jazzhistoria, men han hade svåra missbruksproblem och de första folkparksturnéerna blev omtumlande upplevelser.

– Lars Gullin var så inne i musiken att han glömde bort publiken som kommit dit för att dansa. Han bara stod där, helt borta i ändlösa improvisationer. Det gjorde att publiken hatade oss och hotade med stryk många gånger.

Men Georg älskade det. Han blev snabbt en populär basist och började spela med Arne Domnerus orkester på Nalen. På så sätt lärde han också känna pianisten Jan Johansson, och en oktoberdag 1962 inledde de båda arbetet med vad som skulle komma att bli Sveriges mest sålda jazzskiva.

– Jag kommer ihåg att jag kom till studion, en stor studio ute i Sundbyberg. Där stod en flygel mitt i rummet, och så kom jag med min bas. Jag frågade Jan var resten av orkestern var någonstans. Men han sa nej, det är bara vi som ska spela. Det var en genial idé.

Sagt och gjort. Skivan »Jazz på svenska« som i dag har sålt över 450 000 exemplar var annorlunda redan från början. De fria tolkningarna av svensk folkmusik framförda av endast piano och bas var något nytt i en tid då jazz var något ytterst amerikanskt som spelades av storband eller mindre orkestrar.

En tragisk olycka ledde Georg Riedel in på att skriva barnvisor. Då Jan Johansson omkom i en bilolycka 1968 hade han precis inlett arbetet med att komponera filmmusik till »Här kommer Pippi Långstrump«. Georg Riedel ombads avsluta arbetet.

Med tiden blev det nio Astrid Lindgren-filmer, och Georg Riedel som aldrig föreställt sig att han skulle skriva barnvisor blev anlitad av allt fler barnboksförfattare. Många av personerna han arbetat med har också blivit nära vänner: Gunilla Bergström, Barbro Lindgren och Lennart Hellsing som han kände sedan innan.

– Men Astrid Lindgren däremot kom jag aldrig in på livet. Hon höll sig till sin familj och jag tror inte hon blev nära bekant med så många.

Relationen hölls strikt professionell. Astrid levererade en text, Georg skrev en melodi och sedan var det klart.

Kommenterade hon aldrig visorna?

– Nej, hon sa ingenting. Och jag vågade aldrig fråga. Så plötsligt, när hon var väldigt gammal, fick jag ett fantastiskt fint litet brev där hon tackade mig.

Maten är uppäten och kaffekopparna tomma. Vi konstaterar att Georg, som ville ha en liten tryffelchocklad till kaffet, av okänd anledning blev utan. Jag frågar när han planerar att gå i pension.

– Så länge någon vill att jag ska komma och spela eller komponera så vill jag gärna fortsätta.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera