Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Jasenko Selimovic: Värdet av pluralism

Vem skulle tro att den gamle trotjänaren »kommunismen« fortfarande lyckas röra om i grytan? När Fokus nyligen skrev ett reportage om den framkallade det en mindre läsarstorm.

När min mamma var medlem av Centrala kommittén av det Kommunistiska partiet i Jugoslavien pratade man aldrig om för- och nackdelar med kommunismen. Jag minns att när min syster en natt kom på idén att lämna Kommunistiska partiet, fick mamma nästan infarkt. Inte för att hon tyckte att idén vad galen, utan för att hon visste att det var den säkraste motorvägen till ett rent helvete. Året var 1986 och kommunismen i Jugoslavien hade ett »mänskligt ansikte«.

Vi var förhållandevis välmående, med en ljusblå Peugeot 504, sommarstuga och semestrar utomlands. Det vill säga när tillstånd att lämna landet erhölls. Min mamma fick det oftare, som medlem av CK var hon trovärdig i frågan om vi skulle komma tillbaka. Men rikedomen var pappas förtjänst. Han jobbade som chef för ett företag. Kommunismen hade inga arbetslösa, och det skulle visas. Han gjorde det bra och blev rik på att förlora pengar. Våra vänner, alltid kommunister, för något annat skulle vara otänkbart »förrädiskt«, avundades oss. Och vi alla älskade kommunismen.

Den avgörande skillnaden mellan totalitära och icke-totalitära system ligger där. Inte i antalet offer de lämnar efter sig, utan i det faktum att dessa system har olika sätt att skapa en värdehierarki i ett samhälle. För totalitära system som kommunismen (och nazismen) är politiken det avgörande och viktigaste. Näringslivet skulle i Jugoslavien bevisa att arbetslösheten inte fanns, hur idiotiskt det än må vara, socialt umgänge skulle utgöras av endast kommunister, och kulturen skulle vara »folkbildande« fanbärare, så att vi inte tänkte tankar som min syster och andra tänkte strax innan systemet krackelerade inifrån. En sådan diktatur underordnar allt ett enda intresse, en målmedveten, entydig och monopolistisk auktoritetskälla: politik.

I ett pluralistiskt system finns ingen, eller en svag, hierarki som hela tiden utmanas. Näringslivet är där för att tjäna pengar åt sina ägare (oavsett att det må irritera någon socialist), kulturen för att den har ett värde i sig, och inte behöver löna sig (oavsett att det må irritera någon direktör), och socialt umgänge kan utgöras av vilka som helst (oavsett att det inte skapar nätverk och är helt »lönlöst«.) I ett pluralistiskt system kämpar dessa intressen och ideal mot varandra och värderar livet på olika sätt. Och därmed tvingas individen att använda sitt förnuft, göra egna val och handla i enlighet med det hon anser vara rätt.

Därför är jag rädd för människor som försvarar kommunismens brott genom att påpeka ekonomins förtjänster, eller de som i dag tycker att kulturens syfte är att »förbättra regionernas och städernas attraktionsvärde«, eller använder vänskapskretsen som eventuellt »kontaktnät«. För problemet är inte att det låter dumt och andefattigt, det överlever vi, problemet är att ett samhälle med en enda värderingshierarki så småningom blir ett farligt samhälle. Redo att underordna allt ett enda mål och offra sina medborgare för det. Då förvandlas samhället snabbt till ett system där rationalitet och etik pekar i olika riktningar och där humaniteten blir den stora förloraren.

Min mamma ville inte ha en kommuniststjärna på sin gravsten. Hon tyckte att det system som hindrade hennes vänner att besöka henne när hon mest behövde det, i sin sjukdom, inte förtjänade att hyllas på hennes grav. Hon fick som hon ville.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera