Lena Andersson: Fängslande studier

Ett sätt att höja bildningsnivån och kreativiteten i samhället vore att sätta folk i fängelse någon gång mellan tjugo och fyrtio. Som klassutjämning vore det oslagbart. Jag läser i tidningen om en siciliansk maffiaboss som har läst in grundskola och juristexamen i fängelset. Han var livstidsdömd, studierna bedrev han således utan hopp om utbyte av ansträngningen. Frågan reser sig nu varför han studerade först när han blev inlåst. Antagligen var han en gosse som inte ansågs skapt för studier, i likhet med så många ur de skikt som inte har studievana nedärvt i släkten. Men eftersom han klarade att bli jurist i fängelset skulle han ha klarat det även utanför.

I frihet har dock de kulturellt obemedlade klasserna inte tid att studera. De har bara tid om de hamnar i fängelse.

Att inteckna flera år för att kanske, eventuellt, i bästa fall, en dag få något diffust yrke i en okänd miljö, är skräckinjagande för den som inte vet hur studier går till eller vad andra arbeten är än de som involverar händerna eller enkelt låter sig beskrivas. En av skillnaderna mellan arbetarklassen och borgarklassen är just förhållandet till tid. I arbetarklassen är det alltid bråttom. Inte i det yttre där allt kan se riktningslöst och odisciplinerat ut, men inombords råder tidspanik. Trots att tid är vad livet består av och vi gärna slösar bort den på själsdödande nonsens, upplever sig många ur de skikt där akademisk tradition saknas inte ha tid att studera.

De tror förstås också att de inte är bra nog på att tänka, läsa och förstå, men det är inte så säkert. Om de hamnade i fängelse skulle många av dem visa sig tänka, läsa och förstå nog så bra, tack vare den oändliga tid som där erbjuder sig. Oron stillas, inga störningsmoment, maten står på bordet tre gånger om dagen.

Det här inre jäktet kommer ur en känsla av otrygghet och skräck för framtiden, rännstenen är alltid nära; det går åt helvete snart och då faller jag hårt och oåterkalleligt. Följden blir en förödande kortsiktighet; all energi går åt till att ha huvudet ovanför vattenytan. För att bedöva sig inför ledan söker man förströelse och lättsam underhållning , även den kortsiktig, ej uppbygglig. Och så går åren och man har inte gjort nånting av dem eller sig själv, därför att man i varje enskild stund inte såg meningen med att plantera frön. Bara den som har kontroll över sitt liv och förstår sin egen tyngd kan se framför sig att ett frö en dag är ett träd. Ju finare familj desto större långsiktighet, därav överklassens starka känsla för släktleden. Överklassen planterar många träd.

Åtskilliga filosofer och författare har skrivit sina främsta verk i fängelset och vi har alla hört berättelser om interner som inte gått ur grundskolan men i cellen läser in världslitteraturen och examina som de aldrig skulle ha trott var ägnade för dem om de förblivit i frihet.

Möjligen har välfärdsstaten på senare år lyckats ändra något på arbetarklassens hetsiga tidsuppfattning. I så fall har den lyckats klassutjämna på riktigt, i det mentala, den plats där klasstillhörighet verkligen sitter. Alla bidrag och stöd och högskoleutbyggnader har eventuellt gjort något med de kulturellt obemedlades uppfattning om tiden och sin rätt att ta för sig av vad samhället erbjuder. De pluggar planlöst och i sakta mak, reser, får barn, planerar föräldrapenningens utsträckning, pluggar lite till, nu med särskilt stöd för studerande med barn, och till slut har de en examen och är i alla fall under fyrtio år och har inte hamnat i rännstenen fast de inte jobbat på många år.

Text: Lena Andersson