Intervju

Lovisa Burfitt, modeikon och illustratör

Valet av restaurang känns självklart. Sammet, men ändå trämöbler. Storvulet, men ändå enkelt. Längs ena kortväggen hänger ett draperi med Frankrikes nationalsymbol Marianne iförd revolutionsmössa, men med nakna bröst.

Det är Lovisa Burfitt som valt Favela Chic i den nya hemstaden Paris, och precis som hennes kläder känns det enkelt, samtidigt som man fascineras av detaljerna. Själv har hon på sig en grov handstickad kofta med lovikkadetaljer från den senaste kollektionen.

– Jag älskar inredningen här. Det ser ut som man har tagit det man har och sen spikat upp det på väggen, och det har de säkert också. I Paris kan man hitta de mest fantastiska saker på gatan, säger hon.

Lovisa Burfitt är designern och illustratören, hon säger att hon inte kan välja, som blev känd redan under tiden på Beckmans. Först för sina tajta jeans med nitar, som sålde i snabbare takt än de kunde sys upp, och sen för sina illustrationer i otaliga modemagasin. Det var sent 90-tal och Lovisa Burfitt var så rätt man kunde bli. 2001 bestämde hon sig för att ta en paus, började studera för konstprofessorn Marie-Louise Ekman, och flyttade 2002 till Paris. Därmed slöts cirkeln.

– Mamma och pappa träffade varandra här, de var båda ute och reste, och jag tror verkligen att det var så de kände när jag sa att jag skulle flytta till Paris, skrattar hon.

Lovisas pappa är från Australien, mamma från Sverige. De flyttade först till Sverige, ändrade sig, satte möblerna på en båt och drog till Australien där Lovisa föddes, för att så småningom vända tillbaka till Sverige igen där barnen växte upp. Själv är Lovisa Burfitt nygift, med Alex som är fransk-engelsk och uppväxt i Hongkong. Men de stannar i Paris. »Just nu i alla fall.«

Sedan några år tillbaka driver Lovisa modehuset Burfitt tillsammans med den svenska kompanjonen Kajsa Leandersson, och sakta men säkert har de fått fäste på den internationella marknaden. I dag säljs kläderna i runt 70 butiker över hela världen, även om Lovisa Burfitt bland modefolk ofta ses som lite av ett insidertips. Hon säger att hon gärna ser sig själv som avantgarde även om hon samtidigt kan vara superkommersiell.

– Céline Dion hade på sig ett av mina linnen i en intervju på fransk tv. Hon är en jättestor stjärna, ändå blev jag inte helt exalterad, jag skulle hellre se Neneh Cherry eller Björk i mina kläder, säger Lovisa och berättar att hon hört av några kompisar i Sverige att Dion setts i hennes linne på tv där också.

– Jag vet inte om det är samma, hoppas nästan det.

En annan person som synts i Lovisa Burfitts kläder är franska Vogues kultförklarade chefredaktör Carine Roitfeld, som hade på sig en av Burfitts t-shirtar på röda mattan i Cannes.

En specialgjord, med Roitfelds porträtt på framsidan. Bättre reklampelare kan en modeskapare knappast få och i höstas tog livsstilsbutiken Colette i Paris in delar av hennes kollektion. Lite av ett kvitto på att man lyckats i modevärlden, åtminstone den här säsongen.

– Det var som ett »Sesam öppna dig«. Även om inköparen på Colette har varit och tittat på mina kläder varje säsong, så har det aldrig blivit något tidigare. Nu hade hon sett mina t-shirtar i Vogue, och då var det dags. Det är som att de ger klartecken till varandra.

Att vara en liten självständig modeskapare är tufft. Varje säsong är avgörande, och alla stora utgifter kommer först i en klump, därefter kommer alla intäkter på en gång några månader senare. Burfitt går med vinst – lite bättre varje år. Men det är dyrt att skapa kläder, speciellt när kollektionen är liten. Bara att sätta upp en modevisning kan kosta många miljoner.

– Jag kan bli tokig av att man inte kan göra vad man vill, fast å andra sidan blir man väldigt kreativ av en begränsad budget, säger Lovisa Burfitt.

Hundåren har varit tunga, men både hon och hennes kompanjon har med åren fått skinn på näsan och mognat. En viktig lärdom är att aldrig ropa hej förrän alla papper verkligen är undertecknade.

Lovisa Burfitt säger att hon alltid vetat att det är klädskapare hon ville bli. Inspirationen kommer från mamman, som alltid sytt, knypplat och broderat på fritiden.

– Fast ibland ifrågasätter jag hur viktigt det jag gör är egentligen och om jag inte bara ska börja jobba för SOS Barnbyar i stället. Fast det är klart, folk blir glada av fina kläder.

Under hösten syns Lovisa Burfitts illustrationer bland annat i annonser för modehuset Kenzo, och hon säger att hon delar tiden ungefär lika mellan sina båda yrken.

Resultatet blir att hon jobbar väldigt mycket, trots assistenter, anställda och praktikanter. På frågan om hur hon vill se sitt modehus om tio år, kommer svaret snabbt. »Som nu, men större och mer organiserat.«

Hur hon kände sig när hon såg sina första kläder på gatan minns hon knappt.

– Men jag blir fortfarande väldigt glad när jag ser folk ha på sig mina kläder. Speciellt när man ser att de klätt upp sig. De har tagit på sig det finaste de har, och så är det något som jag har gjort.


Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera