Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Trött framtid

Dagens ungdom bryr sig om miljön, men orkar inte göra något åt den. Det behövs en ny tro på att den enskilde kan göra skillnad.

Framtiden är inte vad den har varit.
För ett land som Sverige är det fatalt, med tanke på att vi i snart ett sekel byggt vår självbild på att redan röra oss fritt i framtidslandet. Moderniteten är en del av nationens vapensköld, inte bara i symbolisk mening. Moderniteten är vårt värn mot en farlig världs alla smittorisker, från lort och lättja till fundamentalism och fågelinfluensa.

Verner von Heidenstam spydde på sin tid galla över svenskarnas rastlösa brådska att tillägna sig allt nytt:

»Allt som kan kallas modernt, särskilt allt, som kan öka bekvämligheten och lyxen, tillägna sig svenskarna med svindlande brådska. De äro kinkigare på tobak än paschorna i Stambul.

De äro större vinkännare än provencalerne, och inga lorder kunna sakrikare bedöma en konjakssort än ett par stackars skuldsatta svenskar, vilka nyss lämnat föräldrahemmet.«

Men kanske är vi inte så moderna längre? Åtminstone inte om man sätter likhetstecken mellan modern, tidsmedveten och trendkänslig. För då borde klimathotet redan ha påverkat vår självbild och vår framtidstro mer rejält än vad som verkar vara fallet.

Konsultföretaget Kairos Future har precis kartlagt unga svenskars syn på miljöfrågorna i teori och praktik. Ovanligt många unga svenskar tillmäter frågan om miljö och klimatförstöring stor vikt, men ovanligt få är beredda att göra något åt saken. Att shoppa mindre, eller att handla klokare, eller tro att man kan påverka situationen som konsument verkar inte ligga för oss över huvud taget. Medelålders svenskar är lite bättre än ungdomarna, men inte mycket.

Vad beror detta på? Ingen vet. Att den svenska medelklassen är Europas fattigaste och därför inte har råd att köpa ekologiskt skulle kunna vara en brutal förklaring. Å andra sidan visar det sig att svensken hanterar sin fattigdom genom att strunta i att spara, men ingalunda i att shoppa. Vi handlar av alla krafter – mest i Europa, till exempel när det gäller platt-tv, annan hemelektronik och charterresor till Thailand – men lägger minst pengar på mat. Det ska till kraftfulla köttfärslarm i televisionen för att vi över huvud taget ska intressera oss för matkvalité. Och allt vi begär då är egentligen att slippa bli akut förgiftade av färs som har legat på golvet.

Kanske kan man söka svaret i tidigare generationers förhållande till framtiden? De tunga besluten med bäring på framtiden tas inte av individerna i vårt land, utan fattas för oss av riksdag och regering, handlingskraftiga myndigheter och auktoriteter. Vad kan lilla jag åstadkomma i det sammanhanget? Detta skulle kunna vara en analys från högerhåll.

Vänstern skulle tvärtom kunna hävda att de senaste decenniernas individualiseringsvåg med myckna kommersiella och administrativa val i vardagen har gjort konsumenten övermätt på själva väljandet. Inte ett ekologiskt alternativ till, tack.

Om man söker förklaringen i själva miljöengagemanget är bilden lika motsägelsefull. Många av oss uppfattar Sverige som ett föregångsland på miljöområdet, vi har ju »hållit Sverige rent« sedan sjuttiotalet. Och för den rene är allting rent! Alltså behöver vi inte ändra vårt beteende i någon större utsträckning, vi är ju ändå bäst. Vilket för övrigt är en myt med modifikation.

Tanken har också framförts att i vårt glesbefolkade land med några orörda älvar, havsörnar svävande längs kusterna och sjumilaskogar med varg inpå knutarna så är miljöproblemen mindre akuta än i Indien och Kina.

Må så vara, men det förklarar inte den stora skillnaden mellan unga människors upplevelse av klimatförstöringen som ett bekymmer – och oviljan att försöka göra något åt den.

En sista förklaring skulle kunna vara att det är hopplöst omodernt i Sverige att ha dåligt samvete över någonting. Vissa nyliberala debattörer har en sådan avsky mot »voluntarism« – alltså den klassiska självförbättrande plikten att lyfta sig själv i håret – att de ser dåligt samvete som ett utslag av dålig smak. Och ska man ha dåligt samvete för någonting alls, så är det snarare att vi shoppar för lite och inte håller hjulen rullande...

Om vi får önska något inför det nya året vore det att svensken får tillbaka en aning av sin gamla käcka framtidstro. Det måste ju finnas ett mellanting mellan de gamla socialingenjörernas ljusblå teknikoptimism och utmattade shopaholics fatalism av i dag.

***

Ett julklappstips i sista stund? Glöm inte Ola Larsmos bok om Uppsalastudenternas beramade möte i Bollhuset 1939: »Djävulssonaten« (Albert Bonniers förlag). En tät essä om nyss förfluten historia. God forskning som intellektuell thriller.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera