Utsikt mot ett hav

Han hade tillbringat en vecka på ön när han såg henne för första gången.

Det var vid lunchtid. Färjan hade lagt till ett hundratal meter från stranden, och nu var de motordrivna fiskebåtarna på väg för att hämta upp passagerarna. Longtailboats. Det var så de kal­lades. När inget fiske bedrevs sysselsatte man sig med att hämta upp turister som inte kunde föras ända in till land, eftersom det var för grunt och ingen brygga existerade. Fem timmar. Så lång tid färdades man för att komma till denna ö från fastlandet, och av någon anledning hade han gjort den resan, bara för att finna att samtliga bungalows var smutsiga, för att inte säga nedgångna, och att flera av dem nattetid hemsöktes av råttor. Han hade till slut hittat en som passade honom; den låg högt ovanför stranden och hade utsikt över havet. Det var förmodligen den bästa bungalowen ön hade att erbjuda, men ändå kände han sig inte tillfreds. Det här var en plats för ryggsäcksresenärer: unga kvinnor i alltför små bikinis och deras lika unga och vältränade pojkvänner, människor yngre än han, och han aktade sig noga för att tilltala någon med annat än rena artighetsfraser, och han såg till att inte låta blicken vila alltför länge på någon av de unga kvinnorna, ville inte att de skulle tro att han var sådan, den typen av karl de äcklades av och skrattade åt i smyg.

Faktum var att han börjat överväga att lämna ön, ta båten tillbaka, kanske redan idag, men något hade hindrat honom; någon sorts slöhet hade slagit rot, en övertygelse om att den där upplevelsen han sökt, den upplevelse alla resenärer söker, än en gång hade gått förlorad.

Han såg hur fiskebåtarna släppte av passagerarna och hur de vadade in mot land. Det var henne han lade märke till först. Hon bar en vadlång bomullsklänning av den typ man kunde köpa i varje klädstånd, och nu hade hon dragit upp den till låren. Hon kånkade på en grön ryggsäck som verkade tynga ner henne och få hennes fötter att sjunka allt djupare ner i sanden. Plötsligt haltade hon till. Hon stannade upp ett ögonblick, lyfte sin vänstra fot och granskade den. Sedan fortsatte hon in mot stranden.

Det fanns ett par hotell på ön men båten hade lagt till närmast det han bodde på. Nu satt han vid ett av restaurangborden, och han såg henne passera honom och fortsatta in mot receptionen, som egentligen inte var en reception, utan bara ett lågt bord bakom vilket det förhoppningsvis satt någon. Hela restaurangen var som en provisoriskt hopsnickrad bod, med sanden som golv och tak av korrugerad plåt. Han vred på huvudet och såg henne stå framför bordet i receptionen. Han såg hur hon nickade och hur kvinnan på andra sidan bordet gav henne en nyckel. Hon försvann. Han förstod att hon hade fått en bungalow längre inåt land, in bland träden.

Han hade redan lagt sig till med vanan att äta middag på hotellrestaurangen, och så gjorde han även denna kväll. Det serverades en sorts fiskcurry som var mycket stark och redan efter halva portionen hade han druckit ur hälften av ölet, som serverades i enlitersflaskor. I taket hängde glödlamporna på rad i långa ljusslingor. Då och då kastade han en blick mot receptionen och nu såg han henne. Restaurangen var halvtom. Hon valde ett bord snett emot hans. Hon hade bytt klänning; till en som såg ungefär likadan ut som den förra men hade en annan, purpurröd färg. Hennes hår var mellanblont, mittbenat och spikrakt och slutade strax nedanför hennes axlar. Han försökte låta bli att titta på henne, lät bara blicken fara förbi hennes bord och vidare ut i lokalen, men när han gjorde det för tredje gången, såg hon åt hans håll, undrande och samtidigt genomskådande.

Han fyllde på sitt glas och vände ansiktet åt andra hållet, mot stranden. Han tog en mun av ölet. En skugga föll över bordet.

»Ursäkta«, sa hon. »Bor du här?«

Hon hade rest sig upp utan att han märkte det. Han lade märke till att hon var ganska blek; förmodligen hade hon inte varit i landet särskilt länge, och under ögonen hade hon mörka ringar.

»Ja.«

Han väntade på att hon skulle säga något mer, men i stället stod hon där tyst, som om orden plötsligt halkat av tungan och glidit tillbaka ner i halsen.

»Du kom i dag, eller hur?«

»Ja …« Hon såg ut att samla sig. »I morse. Jag bor där uppe. På kullen.«

»Jag är uppe på berget. Där borta.« Han nickade mot slutet av stranden, som blivit osynlig i kvällsmörkret.

»Det måste vara fin utsikt därifrån.«

»Det är det.«

»Jag måste få fråga en sak. Jag var trött efter resan och jag lade mig och sov i ett par timmar. När jag vaknade hade råttorna ätit upp min tvål. Det var inte mycket till tvål och nu var allt borta. Dom säljer ingen tvål här. Jag undrar … du har möjligtvis ingen?«

Han sa att han nog hade en tvål. Han frågade om hon ville slå sig ned. Det ville hon. Han beställde en till öl. Det hade plötsligt kommit fler gäster till restaurangen; nu var nästan varje bord upptaget och han inbillade sig att flera av gästerna studerade dem, att de tänkte: Jaså har han fått napp minsann. Men vad gör hon där med honom?

Hon kunde vara i tjugofemårsåldern, kanske trettio. Ansiktet var flickaktigt men med tunna rynkor under ögonen. Det var hennes ögon han fäste sig mest vid. De hade en sorts isblå färg och påminde honom om de där stora glaskulorna barn brukade leka med. Kulorna var genomskinliga men inuti satt något som liknade en våg av vatten, som vinden piskat upp och som sedan stelnat i sin rörelse, frusit fast inuti glaset.

»Har du varit har länge?«, frågade han. »I landet, menar jag.«

»Tre veckor. Det skulle bara varit två egentligen. Men jag blev kvar. Jag vet vad du tänker. Jag är inte vidare brun än. Jag har mest varit inomhus.«

»Har du varit sjuk?«

På det svarade hon ingenting. Hon smuttade på ölet.

»Du är här ensam?«, frågade hon, fast det inte riktigt lät som en fråga utan snarare som ett konstaterande. Han tänkte först: Kanske såg hon mig här redan i förmiddags, såg att jag satt här själv.

Men sedan insåg han: Det är ensamheten. Den sitter som fastpräntad, i varje anletsdrag. Alla känner igen en ensam människa.

»Ja. Det blir oftast så. Att jag reser ensam.«

»Jag har aldrig gjort det förut.«

»Aldrig? Och så tog du dig så här långt.«

»Jag har varit här en gång. Förra året.«

Det var när hon sa detta han förstod. Han hade sett det redan från början, på långt håll.

»Förra året? Vid den här tiden?«

»Just vid den här tiden.«

Han hade hört talas om dem: minnesceremonierna som ägt rum på olika platser i landet, vid kuststräckorna. Han hade sett en av dem, eller åtminstone slutet av en, då rislyktorna tändes och steg mot skyn. Det hade varit en stämning av stillhet, som han kände sig utesluten från och han hade frågat sig: Vad gör jag här? Varför reste jag inte någon annanstans?

»Jag kom hit med min pojkvän förra året«, sa hon. »Det var strax före jul. Vi bodde på en av öarna man åker ut till från Krabi. Det var en sån liten ö, med bara några hyddor på stranden.

Det fanns en by där och vi brukade gå dit och handla fisk som vi grillade själva. Vi tyckte vi var i paradiset.«

Hon tystnade. Han önskade plötsligt att hon inte stigit av båten den där morgonen, att hon inte satt sig ned vid hans bord.

»Du får säga till«, sa hon, »om du inte vill höra det här.«

»Jo. Du får berätta.«

»Vi hade gått och lagt oss sent kvällen före. Det var jag som vaknade först. Jag minns att jag låg i sängen och tittade ut genom fönstret och plötsligt fick jag för mig att jag skulle kliva upp och se hur havet såg ut. Jag älskade att titta ut över havet. Dan sov fortfarande. Jag gick fram till fönstret. Det var så märkligt: det fanns inget hav, bara en oändlig strand som tycktes sträcka sig ända ut mot horisonten. Då förstod jag inte. Jag minns bara en känsla av oro, av obehag. Var är havet? Sedan såg jag det. Jag såg hur det rörde sig, hur det kom närmare. Det var så egendomligt. Just då var jag lättad. Ja, det finns ju där, vattnet, det har inte övergett oss. Jag vände mig om mot Dan, där han låg i sängen. Han hade vaknat. Han hade slagit upp ögonen. Han såg på mig. Jag minns att han log. Log jag tillbaka? Jag har tänkt på det så ofta; att jag inte minns om jag log mot honom. Jag vände mig mot fönstret. Havet hade kommit närmare nu. Det rusade fram. Och det började gå upp för mig vad som höll på att hända. Jag har tänkt på det så ofta, att jag borde ha gjort något, skrikit, fått upp Dan ur sängen, sagt åt honom: Vi måste springa. Det finns en kulle. Vi måste dit.«

Hon stirrade ned i bordet utan att se på honom medan hon sa detta. Han tänkte: Hon gråter inte. Hon kommer inte att gråta.

»Och sedan kom den. Vågen. Jag minns en enorm vägg av vatten som kom emot mig, mot fönstret, och för bara någon sekund kom jag att tänka på hur det är att stirra in i ett sånt där jätteakvarium där det simmar valar. Jag hörde inga ljud. Det var helt tyst. Jag minns att jag tänkte: Nu dör jag. Det är därifrån den där tystnaden kommer. Bara döden kan vara så tyst.«

Hon lyfte glaset, tog en mun av ölet, vände ansiktet mot det i nattmörkret osynliga havet. Han väntade på att hon skulle fortsätta, och insåg att ingen fortsättning fanns.

»Men du är inte död«, sa han.

»Fast ibland känns det så. Hela den här resan. Jag vet inte varför jag gjorde den. Jag trodde jag skulle hitta något, någon sorts frid. Jag trodde jag skulle hitta den här. Det är inte sant. Det finns inget sådant.«

»Det är inte länge sedan. Bara ett år.«

»Och du då? Varför är du här?«

Efter den berättelsen lät hennes fråga nästan som en anklagelse. Han sa att han åkt hit av impuls; han hade ledigt, han hade inte haft någonting annat för sig. Nej, han var inte gift, inte nu längre. Barn? Ibland önskade han sig det. Han levde ensam sedan några år tillbaka och han förväntade sig inte att det någonsin skulle bli annorlunda, nej, inte förväntade han sig någonting, nu när restaurangen var på väg att stänga och råttorna smög nerför takbjälkarna; de där råttorna hon avskydde, de som ätit upp hennes tvål.

De reste sig från bordet. Han hade kommit ihåg att ta med sig ficklampa och nu ledde han henne uppför den branta stigen upp till bungalowen. Hon gick haltande och nu mindes han hur hon stannat upp i vattnet, som om hon skurit sig på något. Koraller. De drev in mot stranden.

Han sa att han hade jod och plåster. Han tog hennes arm. Hans bungalow låg ett femtiotal meter ovanför stranden. Han tänkte att om det var i en sådan de hade befunnit sig, hon och hennes pojkvän, så hade ingen av dem dött. Och hon hade inte varit här.

Bungalowen var mycket enkel, med golv av oslipade plankor, och som enda möblemang en bred säng ovanför vilken man hade hängt ett myggnät. Belysningen bestod av en enda kal glödlampa som hängde i taket. I fönstret stod två halvt utbrunna stearinljus som antagligen lämnats kvar av den förra gästen. Han hade inte tänt dem förrän nu. Han sa: Jag hämtar jod och plåster. Hon svarade inte. Hon satte sig ned på sängen. Han gick ut i badrummet. Intill duschen låg en bit tvål. Han tog den med sig. »Får jag se«, sa han. Han slog sig ned på golvet nedanför sängen, undersökte hennes fot, rengjorde såret. Han kunde inte minnas att han någonsin gjort en sådan sak förut. »Det ser inte infekterat ut«, sa han. »Det är tur i den här värmen.«

Han undvek att se på henne medan han sa detta. Han kände att om han tittade upp skulle han avslöja sig.

»Ja«, sa hon. »Jag hade tur.«

Och han märkte hur hon gled ned emot honom, hur hennes lår omslöt hans där han suttit knäböjd framför henne, och nu låg hennes armar runt hans nacke. Hon vred huvudet så att det vilade mot hans axel och en lock av hennes hår lade sig över hans mun. Han tordes inte ta bort den. Under flera sekunder vågade han inte röra sig alls. Han tänkte: Hon måste tycka jag är en idiot.

»Vill du inte hålla om mig?« sa hon.

Han lade armarna om henne. På något sätt – efteråt förstod han knappt hur det gått till – förde han sedan ned sina underarmar under hennes lår, och han reste sig från golvet, med henne i sina armar och lade henne ned på sängen. Trots att hon inte var särskilt tung krävdes det styrka för att genomföra detta och morgonen därpå skulle han känna hur hans armar värkte, av en ansträngning han inte var van vid.

Men nu låg han över henne och han försökte att inte tänka på hennes berättelse, på att han bara var en påminnelse, ett illa valt substitut för den hon i själva verket längtade efter och ville ha.

»Det är lustigt«, sa hon stunden senare när de låg intill varandra. »Man vet aldrig vad som ska hända. Vem som ska rädda en. Jag har aldrig fått veta vem som räddade mig. Varför jag lever.«

Och han ville svara henne: Vad skulle du säga om jag sa till dig att du har räddat mig? Nu? Här i natt?

Men nej, det hade låtit alltför banalt och skulle hon inte få för sig att det han egentligen menade var: Jag har räddat dig. Nu är du min. Du är skyldig mig det.

Så han sa ingenting och efter en stund blev hennes andetag jämna och hon sov, med kinden mot hans bröst, och han visste att på morgonen skulle hon vakna med ett ryck, se sig om i rummet och tänka: Vad gör jag här? Vad har jag ställt till med?

Övertygelsen om detta var så stark att han flyttade sig en bit i sängen, i ett diskret försök att väcka henne, men hon sov vidare; det var en sorts trygg sömn, en sömn i tillförlit, som han en stund senare delade med henne.

och sedan morgonen. Han slog upp ögonen och fann att han var ensam i sängen. Han vände ansiktet mot fönstret, väntade sig att få se henne stå där.

Ja, han tyckte sig se henne, och han kände hur han log. Log hon tillbaka? Ja. Det gjorde hon. Sedan vände hon sig åter mot fönstret, såg det han aldrig skulle se, såg slutet. Han var inte rädd, inte just då. Han slöt ögonen. En tanke for genom hans huvud: Det borde ha varit jag.

Plötsligt var han klarvaken. Han störtade upp ur sängen, svepte lakanet runt höfterna och sprang ut på verandan. Där nedanför honom låg havet lugnt. I restaurangen satt några frukostgäster. Längre ut till havs såg han hur en färja avlägsnade sig. Han tänkte att hon måste ha stigit upp tidigt, packat sina saker i all hast och sedan rusat ned till stranden.

Han slöt händerna runt verandaräcket. Han tänkte att han borde ha sagt något mer till henne än det han sa, att han borde ha gjort något mer, förändrat hennes liv.

Och han tänkte att det var ännu ett av de ögonblick som passerat, gått förlorat. Han tänkte: Det hade kunnat vara annorlunda. Den här natten. Var hela mitt liv.

Sedan såg han henne. Hon gick längs stranden. Hon hade virat in sig i en sarong. Nu stannade hon upp. Hon lyfte handen till pannan, tycktes kisa upp mot honom, som om hon undrade om det verkligen var han. Inifrån restaurangen hördes en hund skälla. Sekunden senare kom den utrusande och försvann längs stranden. Hon verkade inte se den.