Fredrik Lindström: Vi och de andra djuren

Det hade varit intressant om det hade levt neandertalare fortfarande, i dag, sa Svante Pääbo, den internationellt framstående svenske genforskaren, i en intervju i SvD häromdagen. Det hade ju påverkat hur vi skulle dra gränsen när det gäller »mänskliga rättigheter«. Skulle neandertalarna ha räknats in, om de inte dött ut för sådär en 30 000 år sen? Pääbo hade inget svar, han bara ställde frågan.

Förmodligen hade de räknats som »människor«, vill man tänka sig, men de skulle knappast haft samma status som Homo sapiens. Det är kanske tur att steget mellan oss och närmsta djurart, chimpanserna, ändå är så långt, så att vi inte »behöver« grunna på vad som är ett djur och vad som är en människa.

Människan är det enda djur som vet om framtiden, kan man säga. Chimpanser saknar, liksom allt annat levande bortom dem, förmågan att planera på någon som helst längre sikt. De kan använda enkla »verktyg«, som en pinne för att med den fiska upp insikter ur ett hål, men de gör den för stunden; de sparar den inte till i morgon när de säkert också kommer att bli sugna på termiter eller vad det nu är.

Hur vår förmåga att planera har vuxit fram har forskarna en hel del att säga om. Det är ingen tvekan om att den sitter i hjärnan, som är fem gånger större hos människan än hos djur i motsvarande storlek. Nej, det är mer skälen till tillväxten som kan diskuteras.

Evolutionen eftersträvar överlevnad och fortplantning, och har skapat olika förutsättningar för att detta ska maximeras genom det naturliga urvalet. Varför har man skapat ett djur som planerar, som försöker förstå samband mellan orsak och verkan, som försöker tolka olika saker och därmed skapa så bra förutsättningar för framtiden som möjligt?

Det kan naturligtvis ses som ett experiment, varför inte testa ett sånt djur – med ett analyserande organ – när man redan prövat så många andra olika intressanta problemlösningar av typen snablar, påfågelsstjärtar, kängurupungar, osv. Men det är inte gratis; man talar om »evolutionära kostnader« och vår hjärna kostar. Eftersom den är så stor måste vi födas mycket mer ofärdiga än andra djur – människans första halvår är egentligen en förlängd fostertid utanför kroppen (jämför känguruns idé, att ha den ofärdiga ungen i en ficka på magen). Vi har också den längsta barndomen av alla djur, innan vi fått till allt som behövs för att utrustningen ska fungera.

Ett riskfyllt experiment, men vi är förstås nöjda med lösningen. Utan vår stora hjärna inget abstrakt tänkande, och utan det inget språk och ingen mänsklig civilisation. Vi är nöjda, det är vi som bestämmer på jorden, när tågen ska gå, var man får röka och vilka andra djur som ska visas upp på zoo.

Men i själva verket är det kanske en felsatsning av evolutionen, kanske ett analyserande djur med »framtidsinsikt« inte alls var någon bra satsning – vi har trots allt en viss skuld till en del skit här på jorden. Men vi kan aldrig riktigt förstå att tänkandet kanske är en utvecklingshistorisk flopp, eftersom det är just med våra tankar vi ska ta ställning till det hela. (Det blir lite som att själv recensera sin egen skiva eller bok, man är avgjort partisk, hur man än gör.) Men Paul Valérys rader kan få vem som helst att fundera:

»Tanken är måhända bara en naturens nyck, som den skänkt ett visst släkte på samma sätt som den åt vissa sällsynta eller utdöda idisslare gav de horn man ser på muséerna: vapen eller smycken som är så egendomligt sträckta, böjda eller spiralformade eller så förgrenade att de är mer skadliga än nyttiga för det djur de kröner.«

En sak är säker – vi kan aldrig veta.

Text: Fredrik Lindström