Den europeiske kandidaten

Obama borde vinna, men Hillary Clinton kommer att bli demokraternas presidentkandidat. Det är den gängse bilden av det amerikanska primärvalet inför supertisdagen, då väljare i 24 delstater röstar om vem som ska bli partiernas presidentkandidat.

Barack Obama anses vara pragmatikern av de båda. Genom sitt ursprung, fadern från Kenya, modern från Kansas, symboliserar han helandet av en splittrad nation. Obama tycks outtröttligt positiv, aldrig nedsättande. Lovord delas ut till både högerns Reagan och vänsterns Kennedy. Ingen demokrat drar så många oberoende och republikanska väljare som den elegante, välavvägde Obama.

Ständigt citeras Obamas punchline från det magiska tal som gjorde honom berömd på demokraternas kongress för fyra år sedan: »Det finns inga demokratiska delstater, det finns inga republikanska delstater, det finns bara Amerikas förenta stater.«

I kontrast till detta symboliserar Hillary Clinton fortsättningen på »the Clinton-Bush years«, den bittra fejden mellan två politiska klaner, där den före detta presidenthustrun i en terrierlik kamp nu ska utkräva revansch för det demokratiska lägret. Clintons försänkningar i den demokratiska partiapparaten ser ut att ge henne nomineringen, men ingen kandidat har en så stark och inbiten opinion emot sig i väljarkåren. Enligt mätningarna skulle Clinton dock förlora mot veteranen John McCain, som ser ut att bli republikanernas man. Medan Obama kan mobilisera de svarta väljarna, inte minst i Södern, kan Clinton inte mobilisera kvinnorna.

Men det är inte hela bilden.

Barack Obama är en av de mest ovanliga kandidater till president som USA någonsin haft. Hur ovanlig framgår av »Min far hade en dröm«, den självbiografiska bok han skrev långt innan han blev presidentämne, och som nyligen översatts till svenska. Obama har stor litterär talang och det är svårt att förbli oberörd inför berättelsen om hans uppväxt. Men under läsandets gång framgår det med all önskvärd tydlighet att Obama faktiskt är »utlandsamerikan«.

Hans kenyanska familjeband, barndomen i Indonesien, de internationella miljöer hans moder vistades i har givit honom en helt annan världsbild än den världsfrälsande naivitet som Obama själv beskriver som sina landsmäns största styrka, och svaghet. Sällan har man läst en amerikansk toppolitiker bittert klaga på amerikaners brackighet utomlands och brist på takt inför gamla civilisationer.

Obama är i själva verket ganska europeisk i sin syn på världen; USA måste visa respekt och varsamhet för andra kulturer. Man anar ett brott med inte bara George W Bushs utrikespolitik, utan även Bill Clintons.

I sina tal och böcker framhäver ofta Obama sin pragmatiska, närmast konservativa försiktighet. I den stora frågan om att ge alla amerikaner heltäckande sjukvård har Obama valt en mjuk övergångslösning.

Men om man nagelfar Obamas retorik visar det sig snart att han som alla goda européer står långt till vänster om den amerikanska mittfåran, inte bara i utrikespolitiken. Den dag Obama blir nominerad kommer den republikanska apparaten obarmhärtigt fokusera på hans korta men vänsterliberala historia som senator. Han har också genomgående en protektionistisk linje. Och Obama må ha lätt att övertyga republikaner med sitt intellekt och sin charm, men han är ny i rikspolitiken och har svag förankring i den demokratiska majoritet som under hans ledning ska tackla klimatfrågan, recessionen, Irak och terrorismen. Fallhöjden är stor.

Hillary Clinton däremot har inte mycket till fallhöjd. Att hon en gång var vänsterspöket vid maken Bills sida, vet alla redan. I dag är hennes insatser som senator exemplariskt mittenorienterade. Hennes förslag är minutiöst genomarbetade. Hennes förankring i partiet är benhård. Som presidenthustru misslyckades hon katastrofalt att genomföra den stora reform som äntligen skulle ge alla amerikaner sjukvård. Men just därför lär hon lyckas denna gång.

Som Carl Bernstein poängterar i sin biografi om Hillary Clinton, »En kvinna med makt«, så har hon en unik förmåga att lära av sina misstag.

Hillary Clinton har anklagats för att vara kall och charmlös, men givet fördomarna mot kvinnliga politiker är det betydligt värre att kallas flamsig och inkompetent.

Hon kommer under mörkaste konjunkturnedgång sannolikt ställas mot en 71-årig McCain, som enligt egen utsago har dålig koll på siffror och ekonomi, och förordar svångrem för att balansera budgeten.

»Att våga hoppas« lyder fritt översatt titeln på Barack Obamas senaste, välskrivna bok. Det vill man så gärna göra. Men räkna med Hillary.

***

För övrigt krävs en särskilt raffinerad typ av politisk klantighet för att lyckas martyrisera Pär Nuder som en outsider.