Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Hans Blix: Nato inget för Sverige

Utrikespolitiken saknar nya visioner, sägs det. Varför inte damma av några gamla?

Det har på senare tid sagts att varken regeringen eller oppositionen har några utrikespolitiska visioner. Har vi till äventyrs blivit så solitt inmurade i EU att vi numera får nöja oss med att stillsamt instämma när EU emellanåt lyckas komma till en gemensam linje? Trösten är i så fall att vi haft tillfälle att påverka EU-linjen och att den väger mer än ett ensamt svenskt rop i rymden, hur gärna vi än skulle velat höra vår egen röst. Hur tungt denna röst väger i EU-rådslagen är en annan fråga. Att ha skickliga och pålästa svenska representanter ger säkert utdelning men i en del frågor – till exempel om Irans kärnenergiprogram – är tendensen ganska tydlig att några större medlemmar enas och övriga får hänga med.

Vilka är då de visioner – de långsiktiga mål – som vi skulle vilja sträva mot? En konsolidering och utveckling av EU är ett viktigt nytt mål. Unionsländernas mark som i århundraden dränkts av blod är nu en zon av fred och intensivt samarbete. I denna hoppfulla process att skapa en gemenskap från Capri till Karesuando måste Sverige spela en aktiv och konstruktiv roll.

Några visioner är av gammalt datum men förblir meningsfulla. Vi säger att »land skall med lag byggas« och strävar efter att också världen skall med lag byggas. Utan regler får man förhandla och de starka klarar sig bra. De mindre och svagare är de som har störst behov av – rättvisa – regler. Det är ingen abstrakt idealitet som lett Sverige till att verka för att folkrätten utvecklas. Vi har alla skäl att fortsätta ledas av den visionen och att verka för att reglerna också respekteras.

Målet att vidare utveckla och stärka FN står också kvar. Visionen av en effektiv världsorganisation har samma grund som målet att utveckla folkrätten. Det är inte minst i de mindre staternas intresse att frågor granskas under medverkan av alla intressenter. Annars kan de ställas inför diktat av de stora och starka. Förenta nationerna har i över sextio år varit världssamfundets byråd i flertalet stora gemensamma frågor: avkolonisering, mänskliga rättigheter, behovet att utjämna mellan rika och fattiga länder, nedrustning, hoten mot vår miljö etcetera. Framgångar och misslyckanden har växlat. Det gäller också vår användning av FN för att lösa konflikter.

Under amerikansk ledning infördes i FN-stadgan förbud mot användning av väpnat våld mellan stater. Undantag gjordes bara för rätt till individuellt och kollektivt självförsvar mot anfall. Säkerhetsrådet bemyndigades därtill att ingripa med sanktioner och vapen redan vid hot mot freden och medlemmarna ålades att följa rådets beslut. På svenskt håll förstod man mycket väl att vi kunde bli skyldiga att enligt rådsbeslut delta i sanktioner. Ambitionen att stå utanför konflikter fick vika för stöd för visionen om den »kollektiva säkerheten«. Det skedde dock i realistiskt medvetande om att beslut om sanktioner mot någon stormakt eller dess allierade skulle stoppas av ett veto.

Under det kalla kriget var säkerhetsrådet vetoparalyserat och medlemmarna fick bygga sin säkerhet på individuellt och kollektivt väpnat självförsvar. För många stater i väst bestod säkerheten av Nato. Efter det kalla krigets slut är rådet inte längre paralyserat. Ryssland och rådet stödde det USA-ledda ingreppet för att stoppa Iraks ockupation av Kuwait 1991. Visionen om en ny internationell ordning hyllades av president Bush den äldre. Att rådet inte var villigt att bemyndiga Irakinvasionen 2003 framstår inte som ett misslyckande. Tvärtom, det undvek därmed att ge FN-legitimitet åt ett krig som aldrig borde ha startats.

Den nuvarande Bush-administrationen har med USA:s överlägsna militära styrka velat ta på sig rollen att hålla ordning i en orolig värld utan att bry sig så mycket om bemyndigande av FN:s säkerhetsråd. Den ser uppenbarligen stöd av en villig allians – helst ett Nato som man hoppas ska komma att spänna »från Finland till Alaska« och kanske också omfatta Sydkorea och Japan – som tillräcklig legitimering.

Vill Sverige stödja denna välmenade vision av en Pax Americana och ignorera FN:s numera ganska väl fungerande säkerhetsråd? Gör vi inte det – jag gör det inte – bör vi nog fortsätta avstå från medlemskap i Nato.

***

För övrigt anser jag det tossigt att uppmana folk i Sverige att släcka lampor för att minska koldioxidutsläpp. Praktiskt taget all elektrictet i Sverige kommer från nästan helt koldioxidfria källor – främst vattenkraft och kärnkraft. Att avstå från bilen ett slag är en mer meningsfull personlig insats mot växthuseffekten.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera