Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Johanna Koljonen: Britney finns inte

För några veckor sedan fick jag syn på Britney Spears, gråtande på ett tidningsomslag: »TVÅNGSINTAGEN«. Jag förstod plötsligt vem det var som spökat i utkanterna av mitt medvetande under de föregående dagarna, som jag tillbringat med Mark Seltzers viktiga studie »Serial Killers. Death and Life in America’s Wound Culture« (Routledge, 1998). Det var ju hon. Inte för att jag tror att hon är farlig. Men för att Seltzers analys av seriemördare – dels i verkligheten, dels i polisrapporter, media och fiktion – har så många paralleller till kändiskulturen.

I Hollywoodfilm och underhållningslitteratur förklaras seriemördarens existens vanligen med ett barndomstrauma. Men det finns inte belägg för att alla seriemördare skulle ha lidit, och många som lider går vidare utan att skada andra eller sig själv. Enligt Seltzer skapas denna patologi minst lika mycket av hur vi lever. Fenomenet är faktiskt ganska nytt, jämnårigt med industrisamhället och massmedierna.

Jag tror att identitet och trygghet tidigare konstruerades lokalt: i släkt, församling, socken. I dag tillhör vi mycket större grupper – nationalstaten, medelklassen, västvärlden, könet – och är omgivna av fler människor, och bilder av människor, än någonsin tidigare. Just Seltzer studerade till exempel både verkliga människor och mediekonstruktioner, i både sanna och fiktiva texter, för att vår verklighetsuppfattning påverkas av dem alla. Vi speglar oss i dem för att reda ut var vi själva hör hemma, vilka vi är och vill bli.

Men seriemördare, säger Seltzer, har inte ett stabilt »jag« att utforska. De ser sig som en i den stora gruppen, en typ, den statistiska personen. Annars är de »patologiskt normala«, som vem som helst, fast mer. De saknar tydliga gränser mellan sig själv, sina förebilder, sin omgivning, sin mediebild. I en värld full av texter, bilder och kopior av kopior, ser de inget värde i att vara individen, originalet. För att känna att de finns behöver de skriva in sin existens i omvärlden. I andra människors kroppar, i nyhetsinslag, i långa brev till media, i polisrapporter. När väggarna i deras psyke kollapsar, är det utåt.

Det är svårt att föreställa sig ett gränslöst subjekt, säger Seltzer. Men jag tycker det är lätt. Verklighetens Britney tävlar varje sekund mot bokstavligen miljoner fotografier och inspelningar av sig själv, producerade och retuscherade till en perfektion hon omöjligt kan leva upp till.

Och hennes »verkliga« personlighet, hur hon är »egentligen«, den bestäms av paparazzi, samt av spekulerande, projicerande skribenter som jag. Vi fascineras av kändisar, för deras synlighet får dem att framstå som unika. Men bland sina avbilder är de anonyma de också.

Vanligen blir de förstås inte mördare, men jag tror att de också tappar greppet om att de fortfarande är individer, en del av samhället.

När jag står där med tidningen inser jag att det är precis ett år sedan Britney försökte bryta sig fri en gång för alla. Vad vi då trodde var vansinne var fullständigt rationellt: genom att klippa av sig håret försökte hon ogiltigförklara varje fotografi som någonsin tagits av henne.

Det fungerade förstås inte. Paparazzibilderna multiplicerades ut över världen innan den första locken fallit till golvet. Det var droppen. Den som viks ut tillräckligt många gånger har snart huden ut och in, ett enda stort sår runt en tom kärna. Britney sitter och gråter för att hon inte orkar springa längre. Och jag stannar upp och undrar över vad det säger om mig att jag har följt henne varje steg på vägen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera