Väljarnas engångsligg

Människors känslomässiga reaktioner påverkar hur de processar politisk information, bildar politiska attityder och gör politiska val. Redan Aristoteles resonerade kring hur talare slår an känslor oavsett om de har argument eller inte. Det är psykologin, pucko!

Svenska folket vaknade hösten 2006, vände sig om i sängen och där låg Reinfeldt, Maud och Littorin i full färd med att montera ned den svenska modellen. Mats Odell stod på garageuppfarten och reade ut de gemensamma tillgångarna till det internationella storkapitalet och Filippa hade redan »knoppat av« halva övervåningen till någon som ville »utveckla verksamheten«. Svenska folket försökte påpeka att gårdagen visserligen varit trevlig men att i dag hade man mycket att göra så om den borgerliga regeringen kanske kunde gå hem till sig nu … det är inte du, det är jag och jag kanske ringer någon gång, men just nu är jag inte redo för ett förhållande och för helvete rör inte min a-kassa!

Fredrik Reinfeldt spärrade oförstående upp ögonen:

»Men, ni gick ju hem med mig i går! Jag ska bo här i fyra år!«

Och det gör han. Trots att han har störtdykt i opinionen och tjurigt grubblar över varför moderaterna är omöjliga att älska på morgonen. Propagandaminister Schlingmann tröstar med att »You can’t hurry love« och snart kommer de att inse att du gör det här för deras eget bästa. Stackars Fredrik! Det är faktiskt inte hans fel. Det är alltid svårt att inleda förhållanden med folk som fortfarande är upphängda på sina ex.

SCB:s valundersökning som presenterades förra veckan visar på vidden av svenska folkets upphängning på socialdemokraterna. Regeringströtthet och irritation över Göran Persson förde oss i armarna på Reinfeldt som uppenbarligen hade svårt att läsa signaler. Folket ville inte ha något systemskifte. Folket ville hämnas på sitt buffliga ex och/eller längtade efter variation.

Folket kände sig taget för givet, socialdemokratin räknade med att man alltid skulle finnas där: förstå och förlåta. Vara kåt, glad och tacksam för att ha blivit räddad ur den ekonomiska krisen på nittiotalet. Folket började kika sig omkring, till en början mest för att få uppmärksamhet men socialdemokratin reagerade stereotypt manligt:

»Hur vågar ni ens snegla åt borgarna! Det går ju bra för Sverige! Titta på allt som vi har gjort för er!«

Partiet kände sig anklagat, tyckte att det hade offrat allt för den här relationen, nästan spruckit i sömmarna för saneringspolitiken, kompromissat, förhandlat, slitit sitt ideologiska hår tills det knappt fanns något kvar och nu äntligen kunde man 2006 lägga den första budgeten med något annat än bara nedskärningar. För vems skull trodde folket egentligen att socialdemokratin hade gjort allt det här?! För folkets skull naturligtvis!

Socialdemokratin förväntade sig tacksamhet. Inte allt det här:

vi-måste-prata-för–jag-tror-att-jag-kanske-är-lite-förälskad-i-någon-annan. Partiet bet ihop med stereotyp manlig standardreaktion nummer två:

»Jaha ni är inte nöjda. Vad vill ni ha då!? Säg vad ni vill ha så fixar vi.«

Men folket ville inte ha mer saker. Folket ville känna sig sett. Folket började bli irriterat och ville gräla. Ville hitta något konkret som kunde bevisa den där känslan man hade, att socialdemokratin faktiskt inte längre älskade en.

»Titta du har inte städat i garaget! Det ligger jättehöga arbetslöshetssiffror där! Det här bevisar att du inte bryr dig om mig!«

Socialdemokratin reagerade med stereotyp manlig standardreaktion nummer tre:

»Sluta tjata! Jag vet om det! Varför tror du att jag har svårt att sova på nätterna! Jag ska fixa det (jobben kommer, jobben kommer, jobben kommer…)«

Och jobben kom men då var det för sent, dessutom var det inte vad det handlade om. Om Sahlins plan för att ta tillbaka regeringsmakten är lika innehållslös som den skildrades i Fokus förra veckan, kommer hon att få problem.

Återställarna som presenterats är inte återställare utan tillnyktring, sedan går det att bygga något, men det måste byggas på en socialdemokratisk planhalva.

Dåligt politiskt självförtroende är det osexigaste som finns.

***

Förresten … Socialistpartiet i Katalonien har lanserat en parfym: »The Scent of Socialism«. Den fruktiga doften sägs kommunicera jämlikhet, självförtroende och radikalitet. Sahlin bör förslagsvis inhandla några flaskor att bespruta Thomas Östros med.

Text: Katrine Kielos