Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Råttans år

Efter OS-festen hotar baksmälla. Regimens maktbas, medelklassen, kan komma i kläm.

I den kinesiska kalendermystiken associeras Råttans år med framgång, otåligt framåtsträvande och oemotståndlig charm – men också med farsot, oro och död.

Nu är det inte bara råttans, utan även de olympiska spelens år i Kina. Paralleller görs ibland till OS i Söul för tjugo år sedan. De spelen ledde till att Sydkorea både fick sitt erkännande i världen, och att demokratiseringen accelererade.

Men Sydkorea var redan 1988 ett medelklassland där maktapparaten insåg att folk tröttnat på diktaturen. Det är inte Kina än.

Besökare till Beijing-OS kommer att få se idel nybyggnationer. Tiggare och malätna dag­jobbare har schasats bort från gatorna. Delar av bilparken har fått körförbud och smutsiga fabriker beordrats stänga tillfälligt. Det har ordnats kurser i hejaramsor för publiken och i engelska för taxichaufförerna. Och medan resten av världen går in i lågkonjunktur rusar Kinas ekonomi på med 10 procents tillväxt.

Men de första skälvande dagarna av råttans år har kommit att påminna omvärlden om hur spänt det är under den blankpolerade ytan.

Först veckans skandal. Hollywoodikonen Steven Spielberg, som skulle bli mästerregissören bakom Olympiaden, hoppade av offentligt i onsdags i protest mot att Kina blockerat FN:s insatser mot folkmordet i Darfur. En påminnelse om att Kina inte kan visa ett glatt OS-ansikte ena dagen och spela hänsynslöst i världspolitiken nästa dag.

Men långt allvarligare för ledarna bakom murarna i Zhongnanhai i Beijing var en annan typ av ilskeutbrott.
Kinas ekonomi bygger i dag på att miljontals landsbygdsbor migrerar till storstadsområdena där de söker, och ofta finner, ett bättre liv. Till skillnad från stadsborna nekas dessa migranter vård och skola för sina barn av den »kommunistiska« staten. Barnen lämnas i stället ofta hemma i byn, hos mor- och farföräldrar. En gång om året får föräldrarna träffa sina barn ordentligt och återse hemtrakten – under det kinesiska nyåret.

Men just detta nyår i år har Kina drabbats av en massiv köldknäpp. Kolkraftverken och kolgruvorna har gått på högvarv. Ändå har den ofta slarvigt uppbyggda infrastrukturen fallerat. Strömavbrott har gjort att nyårståg blockerats. Miljontals kineser missade därmed sin chans att träffa nära och kära. Hur allvarlig krisen var framgick när premiärminister Wen Jiabao med megafon i hand bad om ursäkt till de nödställda inför statstelevisionens kameror.

Wen bryr sig uppenbarligen på något sätt om folkopinionen. Kolberoendet, infrastrukturen och framför allt den väldiga sociala klyftan mellan stad och land, är något som ledarduon president Hu Jintao och Wen talar mycket om.

Men målet är tyvärr inte ökad politisk frihet. Tvärtom gör den fattiga migrerande bondemassan kommunistpartiet extra rädda för demokrati. Det sista partiet vill är att bönderna börjar kräva sin rätt. Partiets maktbas är i stället storstädernas snabbt växande medelklass.

Men när ljusen släckts efter Beijing-OS kan det vara medelklassens tur. Ett märkligt inslag i Kinas ekonomiska mirakel är att det skett trots en mycket illa fungerande banksektor. Privatsektorns tillväxt finansieras i stället främst genom företagens egna ackumulerade pengar och via kreditkooperativ, en slags kompisutlåning i massiv skala.

De senaste åren har dock både banker och kooperativs utlåning till bostäder och kontorsbyggen exploderat. I Beijing var ruschen särskilt intensiv på 2000-talet eftersom allt skulle vara klart inför OS.

Nu börjar Kina lida av växtvärk. Inflationen stiger. Priserna på privata lägenheter i de största städerna har rasat.

Frågan är vad som händer efter OS. Ingen vet, eftersom ingen riktigt förstår hur Kinas finansiella system fungerar.

I likhet med länderna som drogs med i Asienkrisen 1997–98 är Kina ett land som investerar och bygger hejdlöst, men skillnaden är att kineserna inte lånat upp pengarna till sin boom utomlands. Frågan är därför hur Kinas ekonomi klarar USA:s nedgång.

Just nu finns två konkurrerande teorier. Den ena är att Kina, vars utrikeshandel motsvarar hela 40 procent av BNP, definitivt kommer att följa USA:s nedgång. Den andra teorin är att bara en mindre del av de 40 procenten är »riktigt« utlandsberoende och att Kinas verkliga ekonomiska motor är landets inre utveckling.

Ett är i alla fall säkert, om det blir tvärstopp kommer det att drabba just partiets maktbas – medelklassen.

***

FÖR ÖVRIGT är det Riksbankens jobb att hålla inflationen så nära 2 procent som möjligt, inte kortsiktigt pressa upp tillväxten. Men det är också Riksbankens jobb att löpande göra klart hur man ser på framtiden, inte minst på riskerna. Ingves mår lika bra av att överrumpla marknaden med en räntehöjning som Svanberg av att chocka den med en katastrofrapport.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera