Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

Rami Shaaban, sökare och landslagsmålvakt

På väg till restaurangen vid Norrmalmstorg i Stockholm får jag ett sms från min dotter. »Fråga honom hur han kan vara så lugn i fotbollsmålet.«

När Rami Shaaban sitter mitt emot mig med sitt svarta kaffe så börjar vi där.

– För mig är fotboll inte på liv och död. Jag vill ha kul i 90 minuter, säger landslagets längste och hetaste målvakt. Det spelar ingen roll om jag spelar en match i VM eller i division 4. Fotboll är min hobby.

Det fanns en tid då fotbollen var jobbig för honom. Han spelade i Djurgården och var tvungen att vara hundraprocentigt bra. Annars skulle Andreas Isaksson få spela.

– Om du inte får göra misstag, då gör du misstag. Men sedan, när jag blev proffs i Arsenal, då blev jag lugn.

Jaha, det låter ju märkligt. Hur gick det till? Han säger att han växte av flytten, att han kunde njuta. Att fotbollen blev den blandning av lek och en vilja att vinna som han vill att den ska vara.

– Laget var fullt av stjärnor och alla var helt lugna inför matcherna. Och tränaren trodde på en. Jag spelade en match i Champions League, det gick väldigt bra och jag tänkte: Om inte det här var ett problem, vad finns det då att vara nervös för?

Rami Shaaban, som har en egyptisk far och en finsk mor, växte upp i Fisksätra i Nacka utanför Stockholm. Där på gården, mellan miljonprogrammens hyreslimpor, spelade han och fadern fotboll. Ibland stod fadern i mål, ibland Rami. Eller också fångade Rami och hans kompisar ormar i Grötfatet, grönområdet i närheten.

Som vuxen inser han hur mycket hans föräldrar ställde upp för honom. De fanns där hela tiden, som stöd och som vakande ögon. Fisksätra var ett stökigt område och alla föräldrar klarade inte matchen.

– Jag minns inte att någon annan förälder än pappa var ute på gården.

Och mamma?

– Hon höll ihop allt. Hon stod för trösten och tryggheten.

Rami uppfostrades med tydliga regler. Tiderna skulle passas, annars blev det utegångsförbud. Han fick präntat i sig hur han skulle bete sig, »basic stuff« som att resa sig för äldre på bussen. Han fick också med sig fröet till sin muslimska tro. Den tro som i dag leder honom i livet.

– Jag kan bli bättre på vad jag som muslim ska göra och inte. Men jag dricker inte alkohol och äter inte fläsk. Jag försöker fasta om det går och jag ber då och då. Men jag har en plattform för hur jag vill leva mitt liv. Jag försöker bli, försöker vara en ödmjuk människa.

Under det år han levde i Egypten och var proffs där lärde han sig mycket om den muslimska tron.

– Det här livet är bara ett test, som en tentamen inför det liv som kommer efter döden. Godkänd eller icke godkänd. Utgången beror på hur du förvaltar dina prövningar i livet, och om du kan behålla en ödmjukhet.

Rami Shaaban har gått sina matcher, inte bara på planen. För några år sedan gick han igenom en tuff skilsmässa och hade svårt att få träffa sin son. Han bröt benet, förlorade sin plats i Arsenal och blev arbetslös. Hade inga pengar, eftersom de han tjänat var frysta tills skilsmässan var klar.

Men rätt snart skulle han göra stor lycka i det svenska VM-laget och i sin nya klubb, norska Fredrikstad. Det ledde till att han både förra och förrförra året fick ta emot utmärkelsen Årets målvakt.

– Nu har jag framgång, tjänar pengar och jag ska snart hämta min fantastiska son på dagis.

Det är där, i skärningspunkten mellan nederlag och framgång, som Rami Shaaban inte vill förlora sig själv. Inte ta något för givet.

– Under det år jag var i Egypten förändrades min syn på livet. Jag var 20 år och fram till dess hade jag mest velat ha skoj och köpa grejer. Nu såg jag oerhörd rikedom och enorm fattigdom. Jag såg att många av dem som hade mest ville ha mer.

– Det var då jag började inse vad jag har och att materiella saker inte är det viktigaste i livet.

Rami Shaaban hade kommit till faderns Kairo för att läsa ekonomi på universitetet. Fotbollen var mest som »en social grej«. I väntan på att höstterminen skulle starta började Rami träna med storklubben Zamalek, och han såg hur pressade de unga spelarna var. Deras familjer satsade allt de hade på sönernas fotboll. Om de lyckades kunde de försörja familjen.

– Det handlade om mat på bordet.

Han säger att det blev en väckarklocka för honom. För hans lagkamrater var fotbollen en fråga om överlevnad och att ha en framtid. För honom själv var det lek och lust. I det korta perspektivet handlar Rami Shaabans liv om familj och fotboll. Han har flyttat tillbaka till Stockholm, väntar ännu ett barn i mars och ska i sommar vakta det svenska målet i EM.

I ett längre perspektiv vill han förverkliga en dröm. Tillsammans med sin syster, som utbildar sig till barnpsykolog, vill han öppna ett hem för fattiga barn i Kairo. Där har han sett så många barn som arbetar. Som säljer frukt och näsdukar. Som står mitt i gatan och putsar bilfönster. Barn som bara är fem år och som måste bidra till familjens försörjning.

– De borde få leka, säger han.

Sedan går han för att hämta lille Gabriel på dagis. Gabriel har gjort det armband av glaspärlor i glada färger som alltid sitter på Ramis högra armled.

– Utom när jag spelar fotboll och har stora målvaktshandskar på mig.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera